16 november 2006, kvällspromenad längs strandpromenaden tillsammans med mina hundar. En mild och fin kväll i solnedgången.
Då hör jag - mjau! mjau! mjau! - utan uppehåll. Strax intill trottoaren ser jag ett växthus utan tak men med väggarna intakta. Flera lager byggplast runt väggarna, kanske 6-7 lager. Inifrån kunde jag höra en kattunge som var allt annat än tillfreds. Jag försökte se in från alla olika håll - hitta någonstans att komma in. Dörren var igenspikad. Det lät som om kattungen var någonstans mellan plastlagren... Ingen människa i närheten.
En bil kommer och stannar på tomten bredvid. En man stiger ur och går mot huset bakom växthuset. Jag ropar och frågar om han vet något om kattungen, vem som äger växthuset, om det finns något sätt att ta sig in...Mannen är helt ointresserad - men jo, han hörde katten... sedan går han till sitt hus.
Vad skulle jag göra? Jag kände att jag inte kunde bryta mig in...med en sjunkande känsla i magen gick hundarna och jag hemåt...
Morgonen därpå, soluppgång, samma promenad längs stranden. Men nu var jag rustad med kniv och en liten tygväska. När jag kom till växthuset var det tyst! Jag stod kvar länge och lyssnade - inte ett ljud! Nåja, kattungen hade väl en mamma som varit ute på jakt kvällen innan. Ok.
Återigen samma promenad i solnedgången - efter en underbar dag med sol och värme. När vi närmar oss växthuset ser jag en man med en spade och en kattunge hängande på spadbladet! Utan vidare slänger mannen kattungen på marken...
NEJ! - Jag är övertygad om att mannen tänker slå ihjäl den lilla med spaden!
Snabbt ropar jag "Godkväll!" - "Är det där en katt?" (dum fråga) "Ja" svarar han. "Åh, jag tyckte precis jag hörde en katt här igår kväll" försökte jag. "Det är den här", säger mannen. "Har den en mamma?" frågar jag. "Nej" svarar han - "Vill du ha den - ta den!" - För att vara på den säkra sidan frågar jag en gång till om det är ok att jag tar den. "Jag ska se till att någon tar hand om den!" (Haha - denna någon är ju jag!).

Något knökigt att ta sig hem med två hundar och en skrikande kattunge - så jag stoppade katten i min ficka - den tystnade direkt! "Det här är ingen kattunge - det är en känguru, den föredrar fickor!- kanske ska jag kalla honom Ru!".
Väl hemma försöker jag hitta allt jag behöver; en handduk, varmvattenflaska, en nappflaska och vällingpulver. Äntligen! Kattungen gallskriker så fort jag tar upp den från min ficka.( Hunden Sebastian är lite nyfiken men mest ogillande...) Jag lindar in kattungen i en varm handduk och försöker mata den och då förstår jag att hans namn inte är Ru, utan TIGER! - Kattungen kastar sig - fullkomligt anfaller nappflaskan! Fullständigt utsvulten lyckas den på något sätt få i sig vällingen...

Så den 17 november, min födelsedag, 2006, kom TIGER in i mitt liv! Han äter bra - varannan timme -jag tror han kommer att klara sig (ta i trä...). Han är stark och med jämna mellanrum högljudd. Han älskar att kela och att bli smekt - och han tycker fortfarande om sin handduksficka... Fortfarande attackerar han nappflaskan som en vilde! Han är liten - orange och vit, ungefär tre veckor gammal - helt underbar...