Lördagen den 14 april 2007 gryr och Krystyna vaknar som vanligt tidigt. Hon går upp och börjar titta till hundarna. Snart märker hon att de som bor i hägnet närmast ingångsgrinden vill något. Men vad? De markerar klart att något hänt så hon går ut i "slussen" vid infarten. Utanför yttersta grinden, alldeles vid den lilla vägen som går förbi hundhemmet, står en kartong. Den stod där inte kvällen innan och det är definitivt inte hon själv som ställt dit den. Inte Tomasz heller, han är hemma hos sin egen familj efter veckans arbete på hundgården.
Vis av erfarenheten har Krystyna redan fått vissa aningar. Och mycket riktigt! Det är en större papplåda och på några trasor i botten ligger en massa valpar. De är så många att hon inte kan se hur många de är. Men ulliga och söta är de. Och högst oönskade av någon. Någon som i skydd av mörkret ställt lådan utanför hundgården. Så typiskt att inte våga stå för vad man gör. Att inte vilja eller våga ta ansvar för att man inte kastrerat eller hållit uppsikt över sin löptik. Att lådan ställdes utanför EMIR tyder ändå på att det inte var en helt hjärtlös människa. Han eller hon kunde lika gärna ha knutit in valparna i en säck och slängt dem i floden, ut på den stora vägen i närheten, eller bara ut i skogen. Inget av de alternativen, som inte är ovanliga, hade de små överlevt, så en god makt har väl ändå haft ett finger med i spelet kan tänka...

Krystyna bär kartongen mot den lilla sjukstugan. På väg dit måste hon gå över den stora öppna platsen mitt i hundgården, den plats där alla hundar får sin timme av motion och lösspringande varje dag. Nu är det hundgäng som sover inne i bostadshuset ute; Tomi, Mucha, Aga och flera andra av de gamla, de som nästan hör till inventarierna. De blir alla nyfikna på lådan, de hoppar och skuttar runt Krystynas fötter och ben i ivern att få inspektera valparna som de så klart redan luktat sig till, även om de inte sett dem.

Med stor möda får Krystyna upp dörren till sjukstugan och lyckas ta sig in med kartongen utan att tappa den. Trots att valparna är små börjar de kännas tunga och lådan är otymplig att bära. Man vet aldrig heller hur mycket botten i en pappkartong håller, så det gäller att vara försiktig. Men det går bra och hon drar igen dörren bakom sig utan att någon hund lyckas slinka med in, ställer lådan på bordet och kan börja ta sig en titt på innehållet.

Det är åtta små valpar! Ingen liten kull. Så synd att det inte blev bara två! Så mycket lättare att lösa framtiden för två än för åtta. Men nu finns de här och jobbet måste göras. De är så söta också att det inte går att önska bort sex av dem...

En av de hundkorgar som någon djurvän skänkt och som just nu råkar finnas ledig, plockas fram och så får valparna flytta till en värdigare säng. Den är visserligen sliten, men bättre än kartongen.

Krystyna gör iordning lite valpvälling till de små och de får ett första mål mat på EMIR. Sedan ställer hon in dem i boxen och så får de klara sig själv ett tag. Det finns nästan hundra andra hundar som också måste tas om hand först.
Senare på dagen kommer volontären Anna till hundgården och de kan ägna sig mer åt valparna. Anna blir liksom Krystyna genast charmerad av de små, samtidigt som hon ser allt arbete framför sig. De gissar att valparna är några veckor gamla, de borde ha fått stanna hos sin mamma ytterligare ett par veckor, men läget är inte katastrofalt. De är stora nog att klara sig om de inte blir sjuka eller råkar ut för något annat.

Efter helgen kollas valparna en första gång av veterinären och han bedömer att de är fem till sex veckor gamla. Han är erfaren så det bör vara en ganska exakt bedömning. Alla mår bra och ser fina ut. På kvällen hör en familj av sig och frågar om det finns några valpar på EMIR.
De kommer nästa dag och verkar mycket trevliga, så det bestäms att de ska få adoptera en av valparna i lådan. De fastnar genast för den allra minsta valpen. En liten kille. Så är en av de små oönskade plötsligt ett mycket önskat litet pyre. Han lämnar för första gången gemenskapen med syskonen. Familjen får noggranna instruktioner om mat och annat för valpen och måste lova att höra av sig om det blir problem och de behöver hjälp eller råd. De måste också höra av sig och rapportera hur det går.

Alla hundar på EMIR ska ha namn och Krystyna bestämmer att denna kull ska få namn som börjar på W, eftersom de räknas som valpar från Warszawa. Den lille som redan flyttat hann inte få något EMIR-namn, men han ska heta Rocky, det har familjen redan bestämt. Det är inte så lätt att hitta på sju namn på W, men det går till slut: WENA, WIKING, WIGOR, WOLT, WERMUT, WIWAT, WARS.

Hundarnas blivande ägare får gärna döpa om dem, och gör det också ibland, men de har ändå fått sina första namn och tagit ett steg mot att bli självständiga individer. På bilderna ovan syns WOLT och WIWAT, huvudpersonerna i denna berättelse.

Alla de valpar som är kvar börjar känna sig lite mer hemma på EMIR för varje dag som går. De slutar snart att sakna sin mamma, även om de säkert känner att något viktigt fattas. Men de fundrar inte som vi människor gör, småvalpar bekymrar sig inte så mycket om världen, har de bara mat och värme och sina syskon intill sig så känns det bra. Som alltid är alla som jobbar på EMIR nyfikna på varifrån valparna egentligen kommer. Tänk om man kunde få veta något om deras bakgrund, vem som är deras föräldrar... Vem som är deras mamma finns det åtminstone NÅGON som vet, men denne någon kommer inte att ge sig till känna för att berätta det! Lite fult känns det också att denne någon som dumpat valparna i natten, denne någon kanske åker eller går förbi varje dag utan att Krystyna och de andra vet att det är han. Eller hon, det kan vara en kvinna också.

Den 21 april har valparna varit på EMIR i en vecka. Ett ungt par kommer för att välja en hund. Som så många andra är de inte intresserade av de vuxna hundarna utan vill ha en liten valp. De har redan tre katter och en liten hund, och vill att den nya hunden ska vänja sig att umgås med dem ända från början. Eftersom de helst vill ha en tik, så blir det lilla WENA som får flytta.

Trots att det bara är sex valpar kvar nu så börjar det snart bli trångt i korgen. Det är tydligt att detta kommer att bli ganska stora hundar. De blir mer och mer företagsamma och nyfikna på allt runt omkring. Det finns andra hundar överallt, de märker de, även om de inte får träffa alla. Småvalpar hålls för sig själv innan de fått klart med vaccinationer och man konstatrerat att de inte har till exempel parvo. Parvo kan bli ett gissel på de flesta hundhem, särskilt små valpar och gamla hundar, eller de som är sjuka, kan stryka med i parvoinfektion. Men denna kull verkar frisk och stark.
Det kommer en hel del människor till hundhemmet för att titta på hundar, särskilt på helgerna, och Krystyna hoppas så klart att de ska välja någon från just EMIR. Ibland kommer personer som verkar opålitliga eller av någon annan anledning inte tycks ha den rätta känslan för hundar. De personerna får lämna EMIR utan en ullig varelse i koppel bredvid sig. Det är viktigt att det känns bra då en hund lämnas ut.

På våren då semester och sommarlov börjar, är det stort intresse för att skaffa hund. Innan maj månad är slut har sju av de åtta valparna flyttat till egna familjer. Lille WIKING är ensam kvar på EMIR. Men så den 9 juli blir även WIKING vald!
Krystyna är glad, "uppdraget" med de åtta valparna är slutfört!
Det är bra att valparna inte fått vänta för länge, de ska helst inte växa upp som hundgårdshundar utan vänja sig vid livet ute i den stora vida världen. Och platserna på hundhemmet behövs hela tiden för nya små liv som behöver hjälp. Det är också så att de flesta vill ha en liten valp, de vill "forma själv" som man brukar säga. Det är inte alltid så lätt som man tror, men den bistra sanningen är att den valp som passerat det ulliga, gulliga stadiet, den valpen har mycket svårare att vinna någons hjärta.

Uppdraget slutfört trodde Krystyna! Men ack, vad hon bedrog sig!

Allt går inte alltid som man tänkt sig...
En vecka utan någon av de små W-valparna går. Så kommer plötsligt det unga paret som adopterade lille WOLT på att de inte är roligt med hund längre. Det var mycket jobbigare än de trott. Och de som var så intresserade och verkade som om de kunde erbjuda ett jättebra hem. Det svåraste är oftast inte att hantera hundarna utan att bedöma människorna. Hur noga man än är så kan det bli fel. Och det värsta är ju ändå inte om en hund kommer tillbaka till EMIR. Det verkliga skräckscenariot är att en hund ska "försvinna" utan att Krystyna vet vad som hänt, men har känslan av att den inte har det bra. Det är därför alla måste rapportera hur det går med hunden de tagit sig an. Och går det inte bra så måste hunden tillbaka.
Och nu har alltså WOLT kommit tillbaka. Han är själv helt omedveten om att hans chanser att adopteras minskar dramatiskt. Han är inte lika småvalpsgullig längre och dessutom lite "begagnad". Han verkar tack och lov inte ha blivit illa behandlad, men detta var inte alls vad Krystyna väntat av det unga paret.

En olycka kommer sällan ensam! WIWATs ägare bestämmer sig för att åka utomlands och då måste han göra sig av med sin lille valp. Valpen som han var så förtjust i då han hämtade honom för tre månader sedan. Tänk så somliga människor kan ändra sig och stänga av känslorna för en levande individ.
Två av volontärerna ger sig av för att hämta WIWAT i hemmet, ägaren ville inte ens göra sig besväret att själv åka till EMIR med den lille. Vad som möter volontärerna i lägenheten gör dem chockerade! Det är smutsigt och luktar kiss i alla rum, WIWAT har nog inte ens fått gå ut och uträtta sina behov! Som alla som bryr sig vet, så är det ingen som vill förorena i sitt eget hem! Vem vet hur han haft det under dessa tre månader i "sin familj"? Han hämtas genast tillbaka till EMIR och återförenas med glädje med sin bror. Nu har de varandra igen och verkar tillfreds med det. Än så länge känns inte hundgården för trång för dem, men så är de också bara ett halvår gamla.

Så går sommaren sin gilla gång på hundgården. Nya hundar kommer in, en del flyttar, andra blir kvar. Både Krystyna och Tomasz, som är på hundhemmet varje dag, och volontärerna, främst då Anna, Olga och Monika, som kommer oftast, försöker ägna sig mycket åt valparna och vänja dem vid att människor är snälla. Men så klart hinner de inte så mycket som de skulle vilja. De har ju så många hundar att pyssla om. De intet ont anande bröderna WOLT och WIWAT leker sig fortfarande fram genom livet, de har roligt, de verkar snart ha glömt den korta tiden i familj. De verkar inte ha förlorat förtroendet för människor. De växer och blir större och starkare. Allt mera olika de små gullevalpar de var i våras. Deras odds blir sämre och sämre... Snart börjar de tycka hundgården är för liten, de vill sträcka ut i vilda språng, de vill se mer av den riktiga världen. Det är inte möjligheter till promenader på EMIR, däremot umgås de mycket med de andra hundarna, de lär sig hundspråk, de lär sig hur man ska uppföra sig för att undvika bråk.

Då det kommer människor, både volontärer och andra, försöker bröderna få kontakt. De vill bli uppmärksammade och få kela med någon, blir så glada då någon bryr sig om dem. Livet i bur har blivit så enahanda och enformigt. De har mer att ge, de vill börja leva på riktigt! De riktigt vädjar med blicken om att bli valda! Så klart "tänker" de inte så, men de vill ha kontakt och gemenskap. Det räcker inte längre med bara brorsan!

Vi hoppas att både WOLT och WIWAT ska få flytta till Sverige, till verkligt motiverade och intresserade mattar eller hussar som bryr sig så mycket om sin hund som det bara är möjligt. Som är aktiva och vill ha en aktiv hund. Som är beredda på att vovven kanske inte fått så mycket miljöträning ute i samhället som man kunde önska. Det är nog ändå bra att de haft sin lilla sväng i ett annat hem, det gör att de har sett mer än EMIR. Ändå kan de vara ovana och skeptiska mot saker som vi tycker är självklara. De måste få vänjas in i det vanliga livet med kärlek och omtanke. Det måste accepteras att de kanske behöver mer tid ibland och kan reagera oväntat. Men båda två verkar vara mycket vänliga, de söker kontakt och har alla förutsättningar att klara sig bra i livet.
Vi hoppas deras fortsatta liv kommer att bli bättre än början...