HJÄLP KEDJEFÅNGARNA!

  

TUNNHUNDAR
KEDJEFÅNGAR
BANDHUNDAR
Många ord finns för att beskriva denna vidriga och tyvärr vanliga form av hundhållning. Det var inte alltför länge sedan "bandhundseländet" var ett vanligt problem i Sverige och säkert existerar det fortfarande på sina håll även här.
Om du besöker tex Kreta, titta in på bakgårdarna, ta en tur ut på landet upp bland bergen så kommer du garanterat att träffa på mängder av olyckliga kedjefångar.
På Kreta och i övriga Grekland är kedjefångarna mycket vanliga. För hundarna finns ofta två ytterligheter som livsalternativ. Antingen att vara totalt hemlös och springa vind för våg eller att sitta fastkedjad dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad…. Ett fullkomligt bortkastat liv och ren tortyr för ett socialt djur som hunden, som behöver sällskap, mental stimulans och motion. Ofta sitter hundarna fast i en kort kedja så de bara kan röra sig max två meter från den stolpe, mur eller det träd där kedjan är fäst. Marken inom hundens räckvidd är alldeles kal och upptrampad, tassarna är helt utan muskler och därför platta, bakbenen är krumma av brist på motion och näring…… Hunden har uppenbarligen en ägare, men något ägaransvar i vår mening tas sällan. Tillgång till vatten och mat är långt ifrån självklart. Veterinärvård om så behövs är sällan aktuellt. Om dessa hundar vaccineras eller avmaskas kan vi självklart inte uttala oss om, men det känns mycket fjärran eftersom de flesta vi träffat är fulla med fästingar och ofta ohyra. Ett par fall såg vi där man gett hundarna rått slaktavfall att äta. Detta är något som lokala veterinärer verkligen försökt att få stopp på genom information, avfallet kan nämligen sprida flera inälvsparasiter, i värsta fall dvärgbandmask.
Att en tik sitter fastkedjad innebär inte heller att inga valpar föds. Någon lös hanhund finns alltid som hittar till en löptik. Ofta sitter hunden långt från närmaste hus utan kontakt med någon, kanske ska den vakta något, något som vi inte ens förstår vad det kan vara. De allra flesta hundarna är också så otroligt vänliga och överlyckliga att man kommer och pratar med dem, att de måste vara usla vakthundar.
Denna bild togs i maj 2003 i en by ovanför Rethymnon. I bakre änden av en stor parkeringsplats levde dessa hundar. Den äldre schäferliknande tikens båda bakben var förstörda av artros (antar vi) och hon hade mycket svårt att röra sig. Valpen var inte hennes och var inte fastkedjad, den var fortfarande alltför ung för att våga ge sig iväg någonstans. Varken mat eller vatten fanns.

>>>Nästa sida