Inne i en gammal vaktkur full med bråte bodde en mycket skygg tik som hade två valpar. De var nu så stora att de skulle hämtas och få flytta till Belgien. Det var hjärtskärande att se hur Tina gick in och tog valparna från den förtvivlade men uppgivna mamman. Ändå utan tvekan bäst för alla att de fick komma från hamnen. Nedan jag och Tina med varsin av valparna.
På denna kaj var det allt annat än idylliskt. En stor sophög låg en bit bort och medan Tina la ut mat så gick jag av någon anledning dit. Och det var tur för två svarta ca två månader gamla valpar kravlade omkring bland soporna. Det var hundar som Tina inte sett tidigare, kanske hade någon dumpat dem där ganska nyligen eller så hade de helt enkelt undgått upptäckt. De var i alla fall stora nog att tas om hand så snabbt fick ett jourhem fixas så att vi kunde ta med dem.
Då jag böjde mig ned för att ta upp de två svarta valparna såg jag något mer som rörde sig. Det var en vit valp! Sedan hittade vi ytterligare en brun valp som kröp omkring och även två döda som uppenbarligen var syskon även de. Förmodligen var de ihjälslagna eller så kan de ha klämts ihjäl bland soporna. Det får vi aldrig veta. De två levande var vi tvungna att ta hand om trots att de egentligen var för unga, men ingen mamma fanns i närheten och enligt Tina så borde ingen av de hundar hon kände igen ha så små valpar. Nu vet vi att den vita valpen, Feta, klarade sig men den brune brodern gjorde det inte. Han slapp i alla fall att ligga och dö på en sophög.
Den allra sista matplatsen!
Hundarna kommer glatt springande så fort de får se bilen. Men de är inte hungrigare än att de lämnar maten till senare. De är mer intresserade av att hälsa på oss. Alla utom MARIO, hunden med repet om halsen. Han låter sig inte fångas så repet kan plockas bort. Kanske kommer de att lägga lugnande medel i maten så det går att få tag på honom.

Sammanfattningsvis kan jag säga att situationen för hundarna i hamnen var inte rolig. Jag var beredd på att se hemska saker men på en del ställen var det ändå värre än väntat.
Volontärerna gör ett jättearbete, det är inte bara frågan om att lägga ut mat även om det var det vi gjorde den dag jag var där. Alla hundar som går att få tag på hälsotestas och så många som möjligt kastreras. Man har fått hjälp med detta av bland annat Noah's Ark som lånat ut veterinärer för arbetet. Alla hundar är inte kastrerade än så det blir nya valpar ibland. Det dumpas också nya hundar i hamnen hela tiden så det är svårt att minska antalet hundar. Många har fått flytta till framför allt Belgien och antalet har minskat något och är nu ca 120 stycken.
Alla hundar man fått tag på har också hälsotestats och glädjande nog har ingen varit infekterad av leishmaniosis. Kanske beror det på den tråkiga miljön med asfalt och inget sötvatten.
Man har ett par gånger försett hundarna med scaliburhalsband för att skydda dem mot ohyra och fästingar men halsbanden som är relativt dyra har stulits.
Jag hade med ett 30tal enkla halsband med resår som ska göra att hunden varken kan fastna eller fångas av någon, då kan den slita sönder kalsbandet. Tanken är att det ändå ska skydda hunden mot ondsinta människor. En hund med halsband kan ju vara någons ägodel och därför behandlas de ofta något bättre än en hund utan halsband. Vi får se hur det fungerar.
Du som vill kan självklart hjälpa Keratsinivolontärerna och hundarna genom att ge bidrag via CHANS. Postgiro 15 63 80-8 ange Keratsini.

skrivet av Ingrid Sunding

Läs tidigare reportage från Keratsini!
<<<Tillbaka