Denna långa berättelse från de grekiska volontärerna i Keratsini hamn har vi lånat från Noah's Arks hemsida och översatt till svenska. Noah's Ark har hjälpt volontärerna en hel del, både ekonomiskt och med arbetsinsatser.
Det talas i texten om adoptioner och därför talar vi redan nu om att det har aldrig varit aktuellt med adoptioner till Sverige. Det är ogenomförbart under de omständigheter som volontärerna arbetar. Dessutom lär åtskilliga av hundarna ha sådana infektioner att de inte skulle klarat våra krav för att komma till Sverige.
Men läs och imponeras av volontärernas arbete.
Det är också tänkvärt att dessa hundar för de flesta ses som en hop smutsiga, värdelösa varelser som bara är till besvär. Men för den som bryr sig om är de alla individer med en egen personlighet och ett eget värde. Var och en av Keratsinihundarna är nog lika underbar som våra egna hundar här hemma, de har bara haft oturen att födas på fel plats.

Det är ganska lugnt i hamnen vid denna tid på dagen. Det bullrar fortfarande men ingenting jämfört med på morgnarna. På förmiddagarna är bullret öronbedövande.
I gryningen börjar lastbilarna lasta sina containers och lämnar hamnen med godset, båtmotorer dundrar. Och så alla arbetare, besökare och kustbevakningens folk som var och en sysslar med sitt, ofta skrikande till varandra. Hundarna försvinner under morgonens stress och jäkt.
Var tar de då vägen? Det är det bara de själva som vet.……I alla fall så dyker de upp igen vid denna tid, då det är lugnare.

Så fort hundarna upptäcker vår bil som de känner igen kommer de springande och hoppar upp på den av glädje. Klorna skrapar på dörrarna och deras fuktiga nosar sticks in genom de halvöppna fönstren.
De vet alla att denna bil kommer med deras mat och vatten och människor som kommer att krama dem och kela med dem. Det är kalas!!

Vi har flera ställen vi ska stanna på så vi måste jobba effektivt. Maten och vattnet ska fördelas och räcka till alla de ungefär 120 hundarna och deras valpar. Hundarna har själv fördelat sig i flockar och lever spridda över tre olika kajer. 10 hundar här, 5 hundar där… varje flock har ett eget revir som de försvarar och inte tillåter andra hundar att komma in på. Vi är naturligtvis välkomna överallt och det är naturligt att ha en matplats i varje revir. Det är enda sättet att ge varje hund en chans att äta och dricka i säkerhet.

När vi kliver ur bilen har hundarna hunnit hetsa upp sig till vansinne. Vi öppnar bagageluckan och även säckarna med hundmat och läckra hundpellets börjar rinna ut. SOULA och KOULA, två tikar och kompisar hoppar snabbt in i bilen och sätter sig i baksätet likt två stressade passagerare som hoppar in i en taxi. De är inte intresserade av mat. Nej, de vill bara komma härifrån….tillsammans. De två har en utarbetad plan för att gemensamt lämna hamnen! De sitter tålmodigt i bilen, tittar ut genom fönstren och hoppas att vi inte ska lägga märke till dem, eller att vi ska glömma bort att de är där och att de plötsligt ska ha fått följa med oss hem.
Under tiden delar vi ut mat och friskt vatten. Hundarnas upphetsning är på sin höjdpunkt. Våra små pälsklädda vänner skuttar glatt omkring oss, skällande och med viftande svansar, alltmedan SOULA och KOULA tittar på oss inifrån bilen och tänker: "Kanske denna gång, att de tar oss med hem!" De pälsklädda vännerna som skuttar runt omkring oss vet inte vad de ska göra först. Ska de äta eller ska de hoppa upp och pussa oss först? De väljer alltid pussandet först. När utfordringen är klar är det dags för SOULA och KOULA att lämna bilen. Vi har inte hittat något hem till dem än, men de önskar så hett att få ett riktigt hem! De vill också vara tillsammans! När vi lyfter ut dem ur bilen och sätter ned dem på marken, hänger de båda med huvudet av besvikelse som om de tänkte: "Men varför vill ni inte ta oss med? Snälla, kan vi inte få följa med?" De är bedrövade……Men en dag kommer vi att hitta ett hem för de båda flickorna!