BART - EN RIKTIG GATHUND

  
Ordet "gathund" används ofta för alla de hundar som lever vind för våg på olika sätt, även om de inte direkt bor på just gatan. Men det finns en hel del hundar som har gatan som sitt enda hem. BART var en sådan hund.
Då vi anlände till Kreta i oktober-03 hade vi inget hotell bokat utan hamnade, av en slump, i en liten by på ett hotell som egentligen var stängt för säsongen. Det var sen kväll då vi landade och eftersom Charly, Nicoles hund, var med så kunde vi inte ta in var som helst. Men med hjälp av en trevlig taxichaufför lotsades vi till detta hundvänliga hotell. Vi blev kvar på samma ställe hela veckan mycket beroende på att Evita, som såg efter hotellet, visade sig vara en stor djurvän och vi blev snabbt goda vänner allihop. Även ägaren av hotellet var hundvän och vi kunde också hyra bil genom honom.
Den allra största anledningen till att vi blev kvar var nog ändå BART, eller Boy som Evita hade kallat honom. Redan första morgonen träffade vi honom, han bodde på gatan just utanför hotellets entré. Först trodde vi han hörde hemma i något av husen men så var det inte. Han hade bott i gatukorsningen sedan i maj, kanske ännu längre.
Här är utsikten från vår altan.
BART bodde på gatan, som är en Y-korsning, just vid stolpen längst ner. Vägen uppåt till höger är vägen från byn och upp till national road, så all trafik till och från byn passerade där. Ofta snabbt, särskilt de som kom nerför backen.
Det låter inte klokt att säga att BART bodde där, men det var just vad han gjorde. Bilden till höger är tagen på sena kvällen då han slagit sig till ro. Han låg ofta och sov just så, mitt på vägen, ibland låg han intill en parkerad bil. Det var farligt det också eftersom benen stack ut i trafiken och bilarna körde mycket nära. Vi oroade oss hela tiden för att han skulle bli överkörd. Att han hade som sin egen hobby att jaga bilar gjorde inte saken bättre.
BART levde mycket farligt!

Första morgonen gick jag (Ingrid) ut en sväng med Charly och såg då att hunden som låg på gatan hade hicka! Det hade han då vi kom tillbaka också. Lite försiktiga som vi var med att låta Charly hälsa på alla hundar gick vi inte så nära, men vi frågade Evita om hon kände till hunden. Hon berättade då att hon, sen hon anlänt i maj, lärt känna BART och tagit lite hand om honom, gett honom mat och vatten. Det var väl så nära han kommit att ha en matte! Att han skulle följa med in eller verkligen vara hennes hund var det inte tal om, men någon form av trygghet i alla fall. Han blev snart god vän med Charly och charmade oss snabbt allihop. Han haltade med på alla promenader och blev överlycklig då vi kom hem efter dagens utfärder. Vi gissade på att han haft valpsjuka men tillfrisknat. Det är inte helt ovanligt där nere och överlevande hundar får ofta de typiska nervryckningar som ser ut som hicka. Dessutom hade han dåliga tänder vilket också kan vara en följd av valpsjuka.
Vi insåg snart att vi måste göra något för BART. Men vad? Det var fullt på djurhemmen och att hitta ett hem till en hund med nervryckningar är inte lätt även om det är en underbar individ. Att Nicole skulle lyckas ordna ett boende där hon kunde ha två hundar var orealistiskt enligt vad alla sa, annars hade hon gärna tagit honom som sin egen.

 
 

Nästa sida>>>