Kreta 05-08-30

Hej alla djurvänner hemma i Sverige!

Ja, nu är det så länge sedan jag hörde av mig att det är fullt förståeligt om ni glömt bort att jag fortfarande är här på Kreta och jobbar på Haven. Kvar är jag dock och har snart varit här i 2 år.
Innan jag berättar om hur djuren har det hos oss just nu, tänkte jag berätta lite om min egen situation - mest för att jag vill att ni ska förstå varför jag inte skriver rapporter på löpande band! eller ens en i månaden! fast jag vet att ni behöver veta vad som försiggår här för att orka fortsätta hjälpa hemifrån.
När jag kom hit i oktober 2003 kom jag med en "mission" - att jobba på ett djurhem i ett år för att hjälpa på det enda sätt jag såg som möjligt för mig. D.v.s. "hands on", med min tid och mina händer. Ekonomiskt är jag väldigt begränsad nämligen, är bara en fattig konstnär. Jag arbetade på Haven så gott som varje dag i knappt ett år. Inte ens då jag blev tillsagd att ta en dag ledigt kunde jag hålla mig borta. Detta menar jag inte skrytsamt på något sätt utan vill bara poängtera hur uppstressad jag var. Knatade upp varje morgon, jobbade hela dan, sov - samma visa varje dag. Min svenska kille var också här med mig, men gjorde slut och åkte hem för jag hade inget att ge honom.

Efter ca 10 månader hade jag inga sparade pengar kvar och sa till Gayner att jag tyvärr måste åka hem - så är det ju med pengar tyvärr - de tar slut om man inte får lön för sitt arbete. Kärlek och uppskattning från de djur man hjälper går inte att betala hyran med! Fick då ett erbjudande som jag inte kunde/ville tacka nej till. Noah's Ark hittade en sponsor som kunde betala mig 500 Euro i månaden om jag stannade kvar. (Ja, det är faktiskt en privatperson som betalar min lön!)
Givetvis tackade jag JA och beslutade att stanna ett år till, eller så länge Noah's Ark kunde ordna sponsringen av mig i alla fall.
Så fortsatte arbetet på Haven då - dag ut och dag in - men man kommer till en punkt (jag i alla fall) då bristen på privatliv gör sig påmind. Jag hann i alla fall lära känna lite folk, träffade en kille, skaffade en hund till.....
Dessutom finns det tydligen en gräns för vad kroppen och psyket klarar av - jag hade ingen aning om det! Fastän men älskar vad man gör måste man göra nåt annat då och då för att kunna uppskatta det man gör. Som med mat t. ex. - om det bästa man vet är pizza skulle man ändå en vacker dag få kväljningar vid åsynen av en pizza, om det var det enda man åt varje dag. Hänger ni med?
Det var väl ungefär vad som hände mig där nånstans i vintras. Inte för att jag fick kväljningra vid åsynen av mina djur, men det blev mer som ett "kneg" än det jag valt att göra utifrån kärleken till djur. Dessutom kände jag att jag blev lite avtrubbad. T. ex. om jag var stressad och var tvungen att gå igenom ett hägn fullt av valpar som klänger på mina ben för att få lite uppmärksamhet, då kunde jag känna att jag ville sparka iväg dem så att jag skulle kunna gå igenom fortare. Förstår ni känslan? Man känner sig som en djävlig, djävlig människa då! När man vet att det enda de små liven vill är att få en halv minuts uppmärksamhet och närhet av en och man orkar/hinner inte med ens det.

I "vanliga" världen, där folk har "vanliga" jobb kommer i alla fall helgen som ett litet andningshål med återhämtningstid med ev. familj och egna djur. För mig var det bara att trampa vidare och bita ihop. Det håller inte till slut.