Det finns väl inget charmigare än en äldre hund? Särskilt ens egen hund naturligtvis, men visst har de nåt särskilt, en sorts klokhet och värdighet som man inte kan undgå att märka om man ger sig tid att uppmärksamma hunden. En gammal hund kan vara hur lycklig och tillfreds med livet som helst trots att nosen är grå och benen börjar bli stela. Jag är övertygad om att en gammal hund inte har ångest inför ålderdomen eller oroar sig över hur slutet ska bli. En hundpratare kanske säger något annat, men jag tror i alla fall inte att det är så. Hundar ältar inte på samma sätt som vi människor kan göra. Och när är en hund gammal? Beroende på ras, typ och individ kan det vara allt från 7-15 år.
Vad gör man då om denna charmiga individ blivit kvar vid ett dödsfall eller sjukdomsfall? Om ingen i familjen kan ta över. Många gör nog det enklaste och låter avliva hunden även om den inte är sjuk. Man kanske intalar sig, eller verkligen tycker/tror att det är bäst, att hunden inte kan bli lycklig någon annanstans.
Men en hund kan bli lycklig någon annanstans. Liksom vi människor kan, så kan hunden gå vidare och anpassa sig och trivas i en ny miljö. Man ska inte tro att man är den enda som hunden kan älska, få förtroende för och ty sig till. Därmed inte sagt att det är bra att hundar får "valsa runt", eller att mycket sjuka hundar ska omplaceras, men det är en annan sak.
Det bästa är självklart om någon man känner och verkligen litar på, kan ta över hunden. En hund är alltid så utlämnad till människans infall och godtycke och en gammal hund är ännu mer utsatt. Men varför inte ge hunden den chans det innebär med en seriös omplacering? Inte skicka iväg den med "först till kvarn" eller något sådant, det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Det går trots allt att hitta det där toppenhemmet som gör allt för hunden. Hittar man väl det så är jag övertygad om att hunden inte misstycker bara för att den är gammal. Många mail skickas runt om hundar, inte sällan lite äldre, som måste omplaceras av olika skäl, och jag vet inget fall där det inte ordnat sig, så de här modiga människorna finns, de som vågar ta sig an en gammal hund. Det går trots allt att hitta dem om man försöker.

När man är engagerad i omplacering av hundar märker man snart att generellt så är det mycket lättare att hitta ett nytt hem till en ung hund, allra lättast om det gäller en valp. Det kanske inte är så konstigt, oavsett priset på hunden så räknar man nog lite på hur många år man kommer att få tillsammans. Kommer det att vara värt investeringen både vad gäller pengar och känslor? Det är alltid hemskt jobbigt att förlora en hund. Den som inte tycker det är nog inte riktigt normal känslomässigt.
Visst kan man rent logiskt inse att det var bäst som skedde, tiden var inne, han/hon slapp lida o. s. v. men det är ändå en stor sorg att förlora sin hund. Vågar man då riskera att åren tillsammans blir få? Att man hinner binda upp sina känslor och så tar det plötsligt slut?
Ja, vi är alla olika. En del har bara en hund i hela livet, de skaffar aldrig någon ny då de förlorat den första, eftersom det var så jobbigt att gå igenom, förlusten var så stor. Det är lätt att säga att det är fel att tänka så, och även om just JAG tycker det, så är vi alla olika.
Sen finns det de som vågar öppna sitt hem och sitt hjärta trots att de förmodligen inser att de ganska snart kommer att drabbas av sorg. De människorna finns och de gör en mycket fin djurskyddsgärning.
Risken finns att man drabbas av veterinärkostnader, särskilt om tidigare ägare inte försäkrat hunden. Det måste tas med i beräkningen, men det är inte säkert att det blir så, en del hundar somnar in, eller faller ifrån på annat sätt utan att det har föregåtts av kostnader.
Hur lång tiden tillsammans blir vet man inte, inte heller vilka sjukdomar och kostnader som kanske kan drabba. Detta gäller alltid då man tar sig an / köper en hund, oavsett ålder.
Men en sak kan man vara säker på: Hunden ger väldigt mycket tillbaka!
Så varför inte våga ta steget, nästa gång chansen att ta över en gammal hund kommer?
/Ingrid, ordf. CHANS