Kajsa, eller Keiska som hette när hon kom till mig 2000, somnade in lugnt och stilla måndagen den 9 december på Mälarhöjdens veterinärklinik. Hon visade på flera sätt att det var dags för mig som matte att fatta det svåra beslutet. Tack och lov att våra fyrbenta vänner här i Sverige kan få avsluta sina liv på ett värdigt sätt.
Egentligen var Kajsa ett misstag. Jag hade genom den dåvarande föreningen ISA (en föregångare till CHANS) tingat på en hundkille som hette Theo. Men när jag kom för att hämta honom hade hans jourmatte blivit så förtjust i honom att hon gärna ville behålla honom. Istället blev jag erbjuden en annan hund som skulle komma från Kreta till Sverige några veckor senare. Inte kunde jag skilja Theo och hennes matte åt.
Keiska/Kajsa kom och jag förstod från första stund att det här var hunden för mig. Dessutom en kopia, om än ett nummer större, av den hund jag redan hade, Berta.
Kajsa har varit till stor glädje för mig och alla hon träffat och har aldrig varit till något bekymmer. Nåja, några gånger fick jag väl hjärtat i halsgropen, t ex den gång hon blev skrämd och rymde och jag sprang Hammarbyhöjden runt och letade och till slut fann henne vid områdets pizzeria. Eller den gång när hon smet från hundpromenaden och jag fick hämta ut henne i arresten i Västberga… Men det var som sagt undantag.
Annars har Kajsa varit med mig överallt. Hon har varit ambassadhund i Vilnius under 5 år, rest med färja fram och tillbaka över Östersjön ett otal gånger. Hon har följt mig och hästen på våra ridturer, i Stockholm/Strängnäs och i Vilnius.
Jag känner en stor glädje och tacksamhet över de år Kajsa och jag har fått tillsammans.

Eva-Christine Bergström