Såg att Rikard mådde så dåligt, han sa igen att vi skulle åka hem. Veterinären sa att ok, det kan ni göra om ni vill, då kostar det inget idag. Vad juste! Hon sa jag går ut en stund o återkommer o ser vad ni kommit överens om då? Nu var det mest Thomas som talade med Rikard. Till slut sa jag till Rikard, att för min skull o Nickos skull, hans bästa, att ge mig välsignelse att hjälpa Nicko över tröskeln, att vi måste förstå! Jag vet att Thomas inte skulle acceptera att vi åkte hem. Han sa att mamma har ju bestämt sig nu osv, ja det var så svårt. Men till slut satte Rikard händerna för ansiktet, böjde huvudet o sa ja, motvilligt. Thomas gick nu ut o skulle få tag på Nicole, det var en hund o en katt före oss som skulle tas. En collie låg o skrek med öppen dörr i rummet bredvid oss, det stod en man o en liten pojke o såg på, han var rakad o hade kanyl, sedan tystnade han, men skriket har jag i mitt hjärta ännu.
Nicole kom tillbaka, hon sa att det här är ingen hund som är för stunden akut döende trots allt, hon sa att om vi skulle tagit honom hem var det en hund i nedförsbacke.... att han hade allt från några dagar till en vecka, två veckor, kanske tre, ja kanske en månad kvar, man kan ju aldrig säga, men hon tecknade med handen lodrätt ned när hon sa nedförsbacke.
Ja nu var beslutet fattat, Rikard o jag la oss på golvet och höll om honom, han hade fått lugnande redan, han hade nosen i Rikards hand hela tiden. Sen kom Nicole o gav den sista hjälpen, döden var ögonblicklig, kanylen satt i bakbenet, fattar inte att det gick så snabbt, skönt, sen satte hon dit 3 st kanyler till direkt efter den första dödande kanylen.
Jag räckte ut min hand till henne och tackade henne för allt! Hon tog min hand, jag minns inte om hon sa något, och sen gick hon ut..... Thomas gick ut, han hade kommit fram o klappat Nicko innan, han var rödögd men kan inte gråta öppet. Rikard o jag stannade en stund. Rikard gick ut ganska snabbt, jag ville vara ensam en stund. Jag smekte Nicko o talade till honom även nu, nosen var nu lite torr, han var så varm o go. Tungan hade inte åkt ut som jag trodde, jag stängde ögonen, de såg mig inte längre, det var hemskt. Stannade en stund, så svårt att gå. Sedan kom det som jag inte tänkt på, att stänga dörren, stod kvar i dörröppningen, det var ingen utanför, skönt, så kom det ofrånkomliga, jag måste stänga dörren o gå. Då kom tankarna när jag stod i dörren, vad hade jag för rätt att bestämma att du skulle bli kvar här, inte få komma ut i solen igen, bestämma över ditt liv o du kunde inget göra. Han låg så ynklig med kanylen tejpad på bakbenet, lite hoprullad. Det var med tunga steg ut i receptionen, där var läget lika kaotiskt med alla gråtande....

Thomas köpte varsin dricka i en automat o bjöd på, frågade om jag ville ha Äpple, allt var så overkligt. Rikard stod i kassan o skulle betala, tjejen i receptionen hade försvunnit för tillfället, då var det flera som kom med mycket sjuka hundar, mer tårar. Ja, man är aldrig ensam, kändes som en fin sammanhållning oss emellan där inne.

Sen stod vi ute i solen igen, allt var över, för Nicko. Vad skönt det var när Nicole sa att det här är en hund som inte har ont, inte nu, men vad hade hänt nästa dag osv. Hade inte varit roligt att se honom försämras...Han åt massa Frolic där inne o var glad, jag bad om vatten efter den lugnande sprutan, visste att de kan bli torra i munnen, och han drack tacksamt.

Hade länge sparat 1.500 i en burk här, föga anande att det skulle kosta nästan det dubbla, jag betalade 2.545:- med jouravgiften. Skulle aldrig ha klarat att beställa en tid till nästa dag, så det var värt allt.

När Rikard o jag kom hem satte vi tre röda rosor intill ett foto av Nicko o tände ett ljus. Talade om allt som hänt, och om den kommande tiden med bearbetningen när chocken släppt.

Hade en önskan, hur konstigt det än låter, att kyrkklockorna skulle ringa för honom! Så blev det redan nästa natt. 00:45 ringde klockorna för fullt, det var helt vindstilla o fullmåne, allt så värdigt. Nästa dag hade en liten blå blomma sprungit upp där han kissat. Har planterat några luktärtor vid husknuten där.

Nästa morgon sjöng en skogsduva i trädet utanför när jag gick ut med Zanti o Wilma.... tårarna bara sprutade, hoppades slippa möta någon, men mötte flera som frågade efter hunden, var den var någonstans osv, man slipper inte den biten. Skulle själv aldrig fråga sådant om den personen inte själv berättar, men men alla är olika...

Ja nu blir det en sommar i sorg, upp o ner, tror att sorgen blir lika stor även om man haft ett djur en kort tid som en lång tid... Viktigt att tänka på alla ljusa minnen nu.

Nu blev det här en lång historia, tack om du orkat läsa, men ville berätta allt en gång för alla.

Det är svårt att släppa greppet, tyvärr ingen tröst att man inte är ensam om det osv.

Det här är min berättelse, vi har alla vår egen berättelse i hjärtat om våra djur som inte längre finns, kanske möts vi en dag....

Birgitta

Tack Birgitta för din fina och gripande berättelse!

Särskilt vi som har lite äldre hundar och katter, ja även andra djur, gör klokt i att fundera och planera lite i förväg, ta reda på olika alternativ, så vi inte står helt handfallna då det är dags. Och inte minst ställa in oss mentalt så vi mäktar med att fatta beslutet om det behövs. Vi kan kolla upp när olika veterinärer har öppet, vad det kostar, vilka som kan erbjuda separat kremering. Om vi alls vill ha separat kremering. Det är inte självklart, och det är nog ingen som tror att det egentligen har med djurets välbefinnande att göra. Men kanske mattes/husses? Tänk igenom så inte ett beslut som sedan ångras länge, fattas i en upprörd stund. Ta reda på vilken veterinär som eventuellt kan komma hem, eller som kan ge sprutan ute i bilen, ute på gräsmattan osv. Sådant kan man kolla upp innan situationen är så sorglig att man inte orkar. Det är en trygghet i sig att ha tänkt igenom.
Även då det går mycket fort är det bra att vara förberedd så gott det nu går.
Det är lätt att tänka igenom innan, lätt att sitta och skriva om vad som är bra att göra, inte alltid lika lätt att agera på bästa sätt då man är mitt i situationen. Detta att fatta beslut om när en annan älskad varelse ska dö, det är egentligen inte mänskligt. Men det är ett privilegium för våra djur att inte behöva genomlida den allra sista och plågsamma delen av livet. Och ett ansvar för oss att efter bästa förmåga se till att det går så bra som möjligt.

Vill du berätta om hur du gjorde? Har du tips att komma med? Maila gärna.
/ingrid S ingrid@chanshund.com
<<< Tillbaka