En vecka i november år 2002 hamnade vi på ön San Miguel, en ö som ligger långt ut i Atlanten cirka 80 landmil nordväst om Madeira. Den största av Azorernas öar. Flygresan tog cirka 6 timmar. När vi kommer av planet slogs vi av att det inte är så varmt som vi hade hoppats, men allra mest förundrade blir vi av grönskan och bergen, de grön-grönaste berg vi har sett. Landskapet ser alldeles rutigt ut och det får sin förklaring av att man har avgränsat sina marker med häckar, blå hortensiahäckar! Just nu blommade det inte så rikligt, men några kvarvarande blå fick vi se. För övrigt blommade det en hel del trots årstiden, och det var ändå cirka 18 grader i vattnet. Men eftersom det inte fanns några stränder, så lockade det inte till bad. Det kanske det hade gjort ändå om det inte hade blåst och stormat. Vi skojade och sa att här är det tre årstider på en enda dag.
Man gick ut en solig morgon, oj man borde tagit shorts på sig. Så går man in och byter, men då kommer regnet. Hoppsan, får byta om och hämta ett paraply. Och precis när man utrustat sig för regnet så kommer stormen. Någon sa att bästa utrustningen här är badbyxor paraply och regnkläder.
Vi såg hisnande vackra vyer som inte film eller foto kan göra rättvisa. Ön har lika många kor som innevånare, dvs cirka 120.000. Korna kliver högst upp på bergen och mjölken smakar säkert särdeles gott med den havsutsikt bakom de klarblå hortensiahäckar där korna betar.

Staden heter Ponta Delgada och där bodde vi på ett angenämt hotell. Ponta Delgada liknar Funchal där vi varit, så vi gjorde oss snart hemmastadda. Sol fick vi men också storm och regn. En SÅ grön ö måste givetvis ha fukt någonstans ifrån. Det som gjorde det hela njutbart ändå, det var att det regnade inte så lång stund i taget. Rätt som det var hade molnen skingrats och solen tittade fram.
Vi hade inte tänkt oss någon badsemester, då hade vi nog åkt åt annat håll i slutet på november. Nej, något mer i äventyrsväg, något nytt och spännande och så långt ut i Atlanten som vi nu var, kanske vi aldrig mer kommer. Vi skulle se på valar och delfiner. De minsta båtarna avråddes vi från eftersom stormen hade fått hela havet i gungning. Vi gick ner till resebyrån för att boka en sådan utfärd och det var många som stod där denna förmiddag.
Solen sken och alla var på gott humör och på svenskt vis började man pratas vid om de trevliga upplevelser man hade.
Då kom det in en hund genom dörren. Personalen sa att det gör det ofta, så de fäste ingen vikt vid att hunden la sig på dörrmattan. Men det gjorde vi andra för hunden såg så bedrövlig ut. Den skakade som av frossa, och kliade sig alldeles våldsamt. Men vilka ögon! Vilken blick. Som om en hel världs kloka erfarenheter vilade där. Kön var lång och de väntande var avspänt pratsamma.
Vi började prata om hunden, plötsligt pratade alla om hundarna vi hade mött. Här fanns en hel del hundar, och de som hade frågat guider om dessa, hade fått lite svävande svar. Var de någons? Var de förvildade och farliga? De som inga hals-band hade då? Fanns det några ägare till dem? Ingen visste.
Det blev dags för lunchstängning och den skakande hunden skulle ut. Jag bad att den skulle få ligga kvar och vila sig, men det fick den inte.
Som förhäxad av dessa ögon gick jag fram och klappade hunden lite lätt, men kände hur försiktig jag var på grund av allt man hört om parasiter, loppor och löss. Snälla, snälla ögon följde min hand som klappade den lätt på frambenet.
Den försvann sedan ut i vimlet, men jag hann se att det var en tik. Hon hade tunga juver, kanske valpar någonstans. Och hon hade inte ens fått en skål vatten. Nåja det fanns gott om regnpölar ute. Men varför skakade hon? Var hon sjuk? En man bland turisterna trodde bestämt att hon hade feber.

Kunde man göra något, fanns här någon veterinär? Vi hittade en veterinärstation och träffade en ung manlig assistent. Som de flesta härute, talade han inte så bra engelska, men vi kliade oss och sa "dog" och då förstod han. Vi berättade om att vi träffat en hund som vi skulle vilja hjälpa och undrade om det fanns någon organisation. Jooo, det skulle det nog göra, en nystartad. Han grävde fram ett telefonnummer och jag undrade "taking car of streetdogs?" och han sa "yes-yes".
För att hjälpa hunden vi berättat om gav han oss ett medel mot parasiter och bad oss komma igen när veterinären som hade ansvaret var på plats. Om ett par dagar. Det var nu tisdag. På onsdag skulle han vara där kl 16.30, hunden borde då vara med så att man kunde avgöra behoven av eventuell medicin.
När vi gick ute om kvällarna tog vi alltid med oss hundmat och vi sökte automatiskt efter henne. Just när vi hade insett att vi nog fick gå till hotellet med oförrättat ärende så dök hon upp, som ur intet! Varje gång. Och hon följde oss till hotellet och la sig på gången nedanför. Vi skulle så gärna ha tagit hennne med oss upp.

Onsdag eftermiddag, loppmedicinen hade hon fått sedan första dagen. Men var fanns hon just nu?
Vi talade med ett par andra svenska turister som hade sett henne ligga bakom tredje stolen på ett café med gula stolar, vi sökte där och fann henne. Hon försökte sova och det var nog inte det lättaste. Vi gav henne mat men hon åt så lite.
När det var dags att gå till veterinären var det inga bekymmer att få henne med. Halsband eller koppel hade vi inte skaffat, vi hade inga som helst planer, mer än att försöka göra något bra för en herrelös hund.
Jodå, hon följde med oss. Och vi blev stående på trottoaren utanför veterinären i över en timme. Vi lockade med lite mat, men hon var livrädd för att gå in. Men hon stod kvar där tillsammans med oss i över en timme. Vi stod på trottoaren och väntade eftersom veterinären blivit upptagen av något och var försenad. Vi gick in och berättade vårt ärende och hunden stod kvar i portingången, men vågade sig inte in. Han gick fram till henne och tog henne vänligt och bestämt med ett fast grepp över ryggen och bar in henne som man gör med kalvar.
Hon knystade inte, utan lät sig ställas på en våg och satt sedan snällt bredvid oss. Veterinären var en mycket rar man som på sin knaggliga engelska sa att han själv hade 3 "streetdogs" hemma och att de mentalt oftast var fina hundar.
"Bring dog home?" undrade han.
Där stod vi i ett fruset ögonblick som jag aldrig glömmer. Vi hade inte diskuterat detta överhuvudtaget. Plötsligt kommer jag att tänka på en vacker bok jag läst ganska nyss, Susanna Tamaros "Gå dit hjärtat leder dig". Och något inom mig sa att ibland ska man gå dit hjärtat leder en. Vi tittade på varandra och dröjde på svaret. Då tog han fram sprutor och intyg. "No problem, EU" sa han och log. Vi såg ju att han verkligen hoppades att denna hund skulle gå ett annat öde till mötes än dem han vanligen och förmodligen dagligen ser.
Så han började fylla i intygen med stämplar. Sedan tittade han på oss med sina bruna, snälla ögon och undrade "dogs name?". Vi hade bara sagt "hunden" och jag frågade vilken namnsdag det var i svensk almanacka och det var OLGA. Så det fick det bli. (För oss dessutom ett speciellt och kärt namn)
Veterinären fortsatte ihärdigt med sina blanketter och vi var inte riktigt med på noterna. Men något slags hopp tändes i mig när han sa att det skulle vara möjligt att ta hem henne på flyget redan nu. Hon fick flera injektioner och han gav oss noggranna instruktioner om hur man skulle gå vidare så att Olga fick rabiesskydd mm. Dessutom fick vi med oss en stor tub med ett mineral/vitaminpreparat som Olga skulle ha varje dag. Vi fick också veta att hon hade haft valpar nyss men att hennes mjölkproduktion hade upphört. Hon var utmattad och hade näringsbrist. Mannen berättade att hundarna som levde utan ägare fick svårt att finna platser att sova på. Var det inte människor som jagade bort dem, så var det andra hundar som störde så att de inte fick någon sömn.
Vi kunde inte låta bli att undra över valparna. Var fanns dessa? Kanske hade Olga haft något slags hem, men hon var ju så rädd för att gå in i hus?