Vi tyckte båda att det var otroligt lockande att ta med Oscar till Sverige. Vi hade ju pratat så mycket om det och till och med skämtat om att smuggla med honom innanför jackan. Men nu då vi verkligen funderade igenom saken så kändes det inte realistiskt. Vi skulle knappast ha råd att åka tillbaka en gång till om några månader, och smuggla in honom varken ville eller vågade vi.
Visst var Oscar en helt underbar liten valp, men var det värt så mycket att få hem honom till Sverige? Ingen av oss hade ju egentligen någon riktig möjlighet att ta hand om en hund just nu.

Efter mycket diskuterande fram och tillbaka var vi överens om att Oscar nog aldrig kunde bli något annat än vår lilla semesterhund! Men vi ville ju hjälpa honom ändå, vi kunde inte bara släppa ut honom på stranden eller vägen igen. Då skulle han nog snart vara överkörd. Vi bestämde oss för att gå tillbaka till Silke och fråga vad hon trodde vi kunde göra.

Styrkta till kropp och själ lämnade vi caféet och gick tillbaka till Noah's Little Ark på Daskaloggiannis 37. Silke var kvar och lyste upp i ett stort soligt leende då hon fick se oss. Hon förstod mycket väl att vi inte kunde ta med Oscar till Sverige och verkade inte alls tycka det var konstigt då vi frågade om hon kunde ta hand om honom. Det kunde hon visst, men om vi kunde ta hand om honom ett tag till då han var nyvaccinerad så skulle det vara mycket bra. Och det är klart, visst kunde vi ha honom de återstående tio dagarna, han var ju så gosig och det gick bra på hotellet. Och skulle det bli bråk där så kunde vi alltid lämna in honom på Noah's Ark tidigare även om det inte var det bästa. Vi diskuterade praktiska detaljer och medan vi var där dök den tyske veterinären Thomas Busch upp. En både snygg och trevlig kille som vi ärligt talat blev lite småkära i båda två! Men tyvärr var han inte lika angelägen som Leffe om att få med oss på disco. Ärligt talat så kom han inte med några förslag alls. Han var på Kreta för att kastrera så många hundar som möjligt. Även några kattkolonier skulle hinnas med. Katterna skulle kastreras för att sedan släppas ut i det fria igen. De är mer självständiga och försiktiga med människor och klarar sig bättre som vilda än hundarna.

Oscar fick vaccinationer och blev ID-märkt. De satte på honom ett medel som skulle döda alla fästingar och ohyra för trots vår fina schamponering så såg Thomas snabbt att han inte var riktigt ren, som vi trott. Han fick också ett halsband som skulle skydda mot en farlig stickmygga. Vad mycket viktiga saker vi inte haft en aning om ifall vi inte hittat Noah's Ark! Till sist fick vi stränga order om att inte låta honom hälsa på andra hundar. Risken för smitta fanns innan vaccinet hade verkar ordentligt.

Om två veckor skulle Thomas åka hem till Tyskland igen och då ha med sig ett tiotal hundar som alla skulle få hem i tyska familjer. Kanske kunde Oscar åka med redan då. Om han inte fick plats i bilen skulle han vara på djurhemmet till nästa möjlighet att resa.

De återstående dagarna var vi turister med hund. Vi hade med Oscar överallt och han skötte sig så fint. Vi som hade tänkt gå ut på disco och göra Chania by night hade så mycket att tänka på tack vare Oscar att vi inte saknade nöjeslivet ett dugg.
Då dagen kom då vi skulle åka kände vi att vi verkligen lärt känna honom och det var inte kul att lämna honom. För att vara helt ärlig så kändes det helt förfärligt. Trots att vi visste att Oscar var vår tillfälliga semesterhund, så hade vi fäst oss så vid honom. Och han vid oss också, det märktes. Vi träffade Silke som överenskommet på kontoret klockan 12. Hon var så tacksam över att vi haft Oscar så länge och bedyrade att han skulle få ett bra hem. Valpar från Kreta var mycket omtyckta i Tyskland och det skulle säkert gå att hitta en bra familj till honom. Vi gav också Silke en del pengar som bidrag för Oscars framtid. Det märktes att Silke blev jätteglad över pengarna, förmodligen var det inte alla som betalade då de lämnade in en hund så vi kände oss riktigt stolta över oss själva. Nu hade vi verkligen sörjt för att Oscar skulle få det bra. Om han sen av ödets grymhet skulle bli sjuk och dö så hade vi i alla fall gjort allt vi kunnat. Vi kunde resa hem från Kreta med vetskapen att vi i alla fall hjälpt en av alla de hemlösa hundarna som fanns på ön.

Innan vi lämnade det lilla kontoret gav vi Silke min adress och hon lovade att skriva och berätta hur det gick för Oscar. Förmodligen skulle hon väl glömma bort det, vi hade insett att massor av hundar passerade via Noah's Ark, men man kunde ju alltid hoppas...

Tårarna rann på oss båda då vi gick därifrån, men vi var ändå rätt nöjda med vår insats.