Egentligen hade jag inget val!

Den bistra sanningen var nämligen att jag inte hade råd att betala 26.000 kronor för karantän. Inte ens för en tillbakasändning kunde jag betala. Det fanns ingen möjlighet, jag som lever på studielån, extraknäck på ICA, och hade lånat pengar till semesterresan av mamma och pappa.
De skulle bli rasande om de fick höra vad jag gjort. Resten av livet skulle jag få höra om hur dum och tanklös jag varit. Aldrig mer skulle jag kunna be om små lån som de sen inte ville ha tillbaka. Att det varit dumt att göra detta insåg jag nu, men vad hjälpte det? Nu var det för sent att ångra sig. Tyvärr kan man inte vrida klockan tillbaka, inte ens ynka fem timmar!
Nej, nu gällde det att klara sig så lindrigt som möjligt ur denna knipa.

-Jag måste faktiskt lämna honom här, jag har ingen annan möjlighet. sa jag till tullarna och försökte verka kall och formell. Kall var jag visserligen inombords, iskall, men det berodde nog mest på att allt var så fasansfullt att jag inte riktigt kunde tänka klart. Mia satt och stirrade i golvet och var inte till nån större hjälp, hon som annars brukade klara de flesta situationer.

Jag försökte att inte tänka på Oscar, det lilla pyret som allt handlade om, som låg så oskyldig i min väska. Så trygg i den rosa handduken. Han hade inte vaknat riktigt än verkade det och kanske skulle de hinna avliva honom utan att han led eller märkte något. Utan att titta ned i bagen sköt jag över den till tullarna. Det var fler papper att fylla i, jag tror det gällde att godkänna att de tog hand om Oscar, men jag vet inte så noga, jag ville bara bort. Sen fick vi gå. Jag har många gånger undrat över vad tullarna egentligen tänkte om oss. Vilka ynkryggar vi var, och jag uppfattade klart föraktet i den kvinnliga tullarens blick då vi gick. Jag har aldrig känt mig så rutten och misslyckad och jag hoppas slippa den känslan någon mer gång.

Det är några månader sen det här hände nu. Exakt vad som hände med Oscar vet jag inte. Jag vet inte om det kom dit en veterinär och avlivade honom eller om han fick vänta eller skickades iväg någonstans. Kanske hann han känna sig orolig och övergiven i flera timmar, det får jag aldrig veta. Ibland försöker jag intala mig att tullarna tog hand om honom, tog med honom hem, men jag inser att det inte var vad som hände. Han är nu i hundarnas himmel! Vilken hjälp han fick av oss! Det hade varit bättre om vi låtit honom vara och leva ett kort liv vid Leffes restaurang. Eller att vi lämnat in honom hos Silke, kanske han varit i en familj nu i så fall, eller kanske på djurhemmet.... Det är ingen idé att gräma sig fast det är omöjligt att låta bli.

Mia, min äldsta och bästa kompis, är inte min kompis längre. Efter ett par dagar då chocken lagt sig sa hon att jag varit dum som inte i alla fall sett till att Oscar sänts tillbaka. Hon kunde ha betalat. Varför hade jag inte frågat ens? Varför hade hon inte sagt något? Bara suttit och glott medan jag fick ta allt obehag. Så hade vi ältat och grälat och till slut sagt sådana hemska saker till varandra och blivit så bittra ovänner att det inte gick att reparera. Fruktansvärt dåligt samvete har vi båda och då vill man gärna skylla på någon annan.

Räkningen för avlivning kom efter ett par veckor. Den var på 800 kronor. Denna skammens räkning betalade jag snabbt så ingen skulle få veta.
Domen fick jag i förra veckan. Dagsböter för varusmuggling. Tack vare min låga inkomst blev beloppet inte så stort, 3000 kronor, men ack så kännbart för en student. Det värsta med domen är nog ändå att den finns kvar som en prick i mina papper. Då jag pluggat färdigt har jag tänkt söka jobb på bank, men kanske går inte det nu? Jag vet inte riktigt. Som dömd brottsling kanske man inte har så lätt att få jobb.

Mycket trassel har det varit och kan bli till följd av vår dumhet, men det värsta är ändå samvetet, det kommer jag aldrig undan. Jag har sänt en oskyldig hund i döden! En hund som jag älskade och som haft många lyckliga år framför sig om inte vi varit så urbota dumma och kaxiga nere på Kreta.
Och sedan snåla och dumma i tullen på Arlanda!