Jag hade inte så mycket att välja på.

Den bistra sanningen var nämligen att jag inte hade råd att betala 26.000 kronor för karantän. Det fanns ingen möjlighet, jag som lever på studielån, extraknäck på ICA och hade lånat pengar till semesterresan av mamma och pappa. Inte ens för en tillbakasändning kunde jag egentligen betala.
Mina föräldrar skulle bli rasande om de fick höra vad jag gjort. Resten av livet skulle jag få höra om hur dum och tanklös jag varit. Aldrig mer skulle jag kunna be om små lån som de sen inte ville ha tillbaka. Att det varit dumt att göra detta insåg jag nu, men vad hjälpte det? Nu var det för sent att ångra sig. Tyvärr kan man inte vrida klockan tillbaka, inte ens ynka fem timmar!
Nej, nu gällde det att klara sig ur denna knipa på bästa sätt.

Att lämna Oscar i tullen för avlivning var inte att tänka på. Att det skulle kosta pengar att skicka tillbaka honom, det fick jag ta. Men om jag lämnade honom att dö skulle jag aldrig någonsin komma över det. Så pass klart kunde jag tänka i mitt chockade tillstånd. Om jag bad Mia skulle vi nog kunna dela på kostnaden.

-Avlivas ska han inte! sa jag till tullarna. Karantän har jag inte råd med men avlivas ska han inte!

Vår enda möjlighet var att skicka tillbaka Oscar till Kreta. Vart skulle vi annars skicka honom? Problemet nu var att ordna så att någon tog emot honom på Kreta. Vi insåg att vi måste ringa till Silke på Noah's Ark och be henne om hjälp. Som tur var hade vi fått en broschyr om djurhemmet då vi var inne på hennes kontor. Där stod ett par telefonnummer att ringa. För att göra en lång och mycket pinsam historia kort, så fick vi hjälp av tullarna (de var riktigt hyggliga om man ska vara ärlig) att ringa. Efter ett par försök svarade Silke, och oj! vilken utskällning vi fick då hon fått situationen klart för sig! Dumme Schwede och inget annat, var vad vi var. Och jag kan inte annat än hålla med. Det var en härlig soppa vi kokat ihop av ren dumhet. Goda råd och hjälp hade vi fått men valt att strunta i. Silke lovade i alla fall att hämta Oscar på flygplatsen och sedan ta hand om honom på djurhemmet. Men vi skulle betala, vi måste ju förstå att detta kostade både tid och pengar. Jodå, vi förstod, och huvudsaken just nu var ju att klara livet på Oscar. Tullarna ordnade också med återresa för honom. Han fick visst åka med samma plan tillbaka som vi kommit med, så hans vistelse i Sverige blev inte lång. Vi som tänkt oss att han skulle fått leva resten av livet här.

Varken Mia eller jag har nog skämts så mycket förut. Tur att ingen skulle möta oss utan vi kunde smyga iväg med svansen mellan benen och tårar i ögonen.

Vi ringde ner till Kreta nästa dag och fick veta att Oscar kommit lyckligt och väl fram, men han var väldigt trött och verkade hängig så Silke skulle ta med honom hem till sig och hålla honom isolerad och under observation. Mia betalade också in 3.000 kronor på kontot som Silke bad om. Det skulle bli några extra dagars arbete på ICA för mig för att betala min del.

Det är några månader sen det här hände nu. Att skicka tillbaka Oscar kostade 1700 kronor. Kanske hade avlivning blivit billigare men det hade varit omöjligt att leva med vetskapen att man sänt en oskyldig hund i döden.

Vi undrade och funderade så mycket över hur det gått för Oscar, att till slut, efter ett par månader, kunde vi inte låta bli att ringa Silke igen och fråga. Det var otroligt pinsamt men vi var tvungna att få veta.
Minsann hade hon att berätta! Oscar var hängig då han kom tillbaka och det visade sig att han hade valpsjuka. Med medicin hade de klarat livet på honom men han hade fått bestående men, muskelryckningar som han nog skulle få dras med resten av livet. Kanske kunde de hitta ett hem till honom ändå, men det var alltid svårare med en inte helt frisk hund. Jag funderade ett tag på att försöka ta honom till Sverige, denna gång enligt alla lagar och regler, men nu kändes det så avlägset, och dyrt skulle det bli. Det var ändå skönt att höra att han kanske kunde få ett hem i Tyskland.
En ynklig typ som trasslat till det och inte lyckats hjälpa en hund som jag tänkt mig, det är jag, men skickat hunden i döden har jag i alla fall inte gjort.

Domen fick jag i förra veckan. Dagsböter för varusmuggling. Tack vare min låga inkomst blev beloppet inte så stort, 3000 kronor, men ack så kännbart för en student. Det värsta med domen är nog ändå att den finns kvar som en prick i mina papper. Då jag pluggat färdigt har jag tänkt söka jobb på bank, men kanske går inte det nu? Jag vet inte riktigt. Som dömd brottsling kanske man inte har så lätt att få jobb. Mia betalade i alla fall halva bötern åt mig. Hon är en bra kompis och har mer pengar än jag också. Ändå är det inte pengarna som känns värst utan att ha varit så otroligt korkad.

Mycket trassel har det varit och en dyr läxa har vi lärt, både Mia och jag!