Så kom vi då till den gamla delen av hundhemmet...
Den ligger, som nämnts, på hyrd mark som hör till flygplatsen. Därför får man inte investera kommunala medel där och kan inte renovera. Det är inget man kan påverka för tillfället, det fattas i och för sig inte pengar, men man får inte göra det. Att köpa marken gick inte heller. Hur gammal denna del är vet jag inte, men det var som att ta ett rejält kliv tillbaka i tiden. Också här långa längor med hundburar, men här är det bara burar, ingen inomhusdel. En del hundar satt kedjade vid kojor emellan längorna. Vi fick känslan av att dessa i jämförelse var lyckligt lottade... Så många rara goa stora hundar!

Burarna är ca 2x2 meter, de flesta är lite uppbyggda från marken och har trägolv. I juni var problemet hettan, men nu i november är det, som man förstår, andra obehag för de inspärrade. Vi hoppas verkligen att det är en 80%ig genomströmning på hundhemmet. Att sitta så här är psykisk tortyr. Vi fick inte gå runt på hela det gamla området, det skulle oroa hundarna för mycket. Promenader förekommer inte.

Alla hundar har inte resignerat, men hur länge orkar man hålla modet uppe?
Krystyna från EMIR hämtar hundar här om hon har möjlighet att ta emot fler, det är bättre för hundarna på det lilla personliga hundhemmet där det ändå är relativt fritt och rymligt och möjlighet att springa lös för alla varje dag.
Det man kände här var att en hund som hamnat i den gamla avdelningen längst bort, den hunden skulle ingen hitta och vilja adoptera, hur fin den än är.
Många hundar ber om uppmärksamhet och vädjar om att bli sedda. Alla verkade, som så ofta på hundhem, mycket vänliga. Det var hemskt att inte kunna ta dem med sig.
Det är inte roligt då man älskar hundar, att säga att det finns för mycket av dem, men så är det. Det finns inte bra hem för alla dessa underbara individer. Jag blir mer och mer övertygad om att den viktigaste insatsen, här liksom i Grekland och många andra länder, är att få folk att kastrera sina hundar. Så många hundar ska inte behöva födas till ett eländigt liv som oönskad och undanskuffad. Alla är de individer, flockdjur, som har sociala behov och behov av att leva så fritt som möjligt.
Det syns inte på bilden ovan, men schäfern är förlamad i bakdelen och kan inte ens resa sig upp själv. Är det ett värdigt hundliv? Eller rättare sagt, är hunden lycklig och mår bra? Jag vet inte. På hundhemmen i Polen avlivas inte hundar om de inte är mycket allvarligt sjuka. Det är så klart en förvrängd beskrivning av verkligheten för på åtskilliga hem vanvårdas hundarna till döds, men officiellt så får man inte avliva en någorlunda frisk hund.

Det var med blandade känslor vi lämnade hundhemmet. Det var standardmässigt mycket bättre än väntat på den nya delen. På den gamla delen var det väl ungefär som förväntat, men hela hundhemmet var ju inte så...
Vi blev alla mycket positivt överaskade av föreståndarinnan. Hon är otroligt driftig och ambitiös och det behövs. Det var ingen tvekan om att viljan finns. Men hur orkar man då behovet är så otroligt stort?
Detta djurhem är vad vi förstått något av en mönsteranläggning som man satsat på för att visa upp. Det är troligen inte representativt...

Jag mår just nu dåligt vid tanken på alla dem som sitter inspärrade i de små burarna.
Enligt väderkartan är det just nu -4 grader i Warszawa, kanske viner snålblåsten mellan gallerspjälorna? Hur håller man sig varm då golvet är kallt och det är för trångt att röra sig ordentligt? Hur uthärdar man vintern som ofta är ordentligt kall och knappt har börjat än? Hur många av hundarna överlever?

Skrivet av Ingrid Sunding. Bilderna tagna vid besöket i Polen i juni 2007.

<<<Tillbaka