Så vi åkte tillbaka mot Rethymnon och hittade utan svårighet till Armeni som var en liten slumrande idyll. Fåglar kvittrade och den lilla polisstationen förde tankarna till 50-talet. En ensam polisman som enbart talade grekiska satt bakom ett skrivbord och de enda moderniteterna verkade vara en kopiator samt telefonen.
Vi hade redan innan utsett Nicole, som talar bäst engelska, att föra ordet.
Denna polisman var yngre och verkade mycket sympatisk, men språksvårigheter förelåg! Nicole fick tala med en kvinnlig polis på telefon och allt verkade mycket segt och omöjligt, ända tills Nicole påtalade att hon skulle skriva ett reportage om detta då hon kom hem till Sverige. Då fanns det plötsligt en polisbil bakom huset och möjlighet att stänga stationen och åka med oss ut till hundarna. Det var mycket mer än vi väntat oss.
Vi anlände till platsen och hundarna satt som vanligt i sina kedjor. Polisen, (i röd tröja) som ändå verkade vara en modern och vänlig själ, hade lite svårt att förstå hur upprörda vi var, hundarna hade ju vatten! Det visar väl mest hur otroligt stor skillnad det faktiskt är på vår och deras syn på hundar. Att det kan innebära en tortyr både fysiskt och psykiskt att leva ett helt inaktivt meningslöst liv, har nog många greker
(men inte alla) helt enkelt svårt att förstå, eller bry sig om då det gäller ett djur.
Det visar även på den stora skillnaden mellan vad djurskyddslagen säger och hur verkligheten ofta ser ut för hundarna.

Vi fick aldrig klart för oss om det var av en slump, eller om polisen ringt till hundägaren, men plötsligt så kom en arg liten gudde farande i en liten lastbil, rusade ut och rev ner våra infoskyltar. Vi hade satt upp sådana där en gång tidigare så han visste vad det var. Polisen påtalade att så här fick det inte se ut, han måste städa upp och de skulle hålla ögonen på honom. Arg som han var så skrek gubben att vi kunde ta hundarna! Tyvärr så kunde vi inte det. Vi hade inte fått plats till dem på något av djurhemmen, möjligen på Noah's Ark efter vaccinering och två veckors väntan, på grund av smittrisk på djurhemmet. I praktiken så kunde vi inte ta hundarna med oss även om det kändes mycket hårt att lämna dem. Men sanningen är ju att INGEN skulle kunna rädda alla hundar nu. Det finns ingen möjlighet, enda sättet är att arbeta för framtidens hundar, men det är mycket hårt när man står med två lidande individer framför sig.
Vi har ändå bedömt det som vettigare att arbeta på sikt för många, än att lägga all energi på att rädda enstaka mycket få individer. Det är inte roligt att välja, men man måste då man inte kan göra ALLT även om man så gärna vill.
Nästa dag då vi åkte förbi var hundarna borta. För stunden eller för alltid det vet vi inte. Kanske var de flyttade runt hörnet eller redan skjutna? Eller kanske utsläppta i skogen bakom?
Vi hoppas ändå att inga nya hundar sätts på denna plats för att leva som kedjefångar. Ägaren har uppenbarligen inget intresse för hundarna välfärd och ska därför inte ha några. Förhoppningsvis var det så skamligt och pinsamt för honom att stå där med en polisbil då folk åkte förbi hela tiden att han avstår från nya hundar.

Polisen lovade hålla ett öga på detta ställe, det kommer vi också att göra.
<<<Tillbaka

Nästa sida>>>