Hur som helst, inga syskon eller mamma i sikte för den bebisen heller, så det var bara till att försöka få minivilden till att få lite tillit till människan, så han inte skulle svälta ihjäl på gatan.
Däremot måste jag säga till Maliabefolkningens försvar, att de tar ganska bra hand om sina katter. Det största problemet torde egentligen vara att de tar så bra hand om dem att de förökar sig lite för fort. Man ser alldeles för ofta riktigt små kattungar irra runt på trafikerade gator.
Ibland kommer de tyska veterinärerna till Haven för "kastreringskampanjer". Då brukar vi försöka samla ihop så många lösdrivande djur (framförallt katter) som möjligt för kastrering och sedan släppa ut dem igen. Det är inte alls ovanligt att, när de öppnar upp honor, de är dräktiga. Vid dessa "kampanjer" passar veterinärerna även på att avmaska, avlusa och behandla eventuella andra problem katterna kan ha. Själv har jag två "huskatter" som håller till på mitt soltak. Båda är gamla, kastrerade hanar, vars största nöje verkar vara att sola och vänta på mat. Det finns ett antal, inte lika frekventa, besökare på soltaket, som bara kommer när det är matdags och jag kan inte begripa hur de alla "får reda på" att det finns mat att hämta just där. Har de ett internt språk där de för djungeltrumman vidare till varandra? "Lyssna killar, om du går upp för trappan vid restaurant Cordon Bleu och tar höger så finns det krubb där varje kväll"…? Mysko!
Men, som sagt, katterna har det förhållandevis bra i Malia.

Att vara renrasig är ingen garanti
mot att bli dumpad och övergiven.

Att vara hund innebär som alltid att vara totalt utlämnad åt
människors godtycke. Att komma in på ett djurhem är i
alla fall ett steg mot ett bättre liv.
Det är oftast värre för valpar som ingen vill ha och då skrämmande ofta blir dumpade i soptunnor. Jag hittade sju mer eller mindre nyfödda valpar i en soptunna nån månad sedan. Det finns tyvärr absolut ingen chans att någon ska ha möjlighet att föda upp så många, så små valpar med allt vad det innebär i tid (nappflaska varannan timme och sedan massage på magen för att stimulera tarmen tar upp hela dygnet med sju stycken) så dessa valpar beslutade vi att avliva. I just detta fall var det extra olyckligt för det var långhelg och vi fick inte tag på nån veterinär så jag spenderade hela helgen med att mata och ta hand om valparna, med vetskap då om att jag på tisdagen skulle vara tvungen att ta livet av dem. Det var fruktansvärt! Verkligen fruktansvärt! Sådana här situationer önskar man att man aldrig skulle behöva bli satt i, eller ens behöva få se. Jag kan bara undra hur många valpar som sakta dör i dessa soptunnor.
Det finns ju förvisso solskenshistorier också såklart: Sju lite större valpar (som hade öppnat ögonen) som vi hittade kletiga och halvdöda i en soptunna i vintras klarade livhanken och fick väldigt fort hem. Skillnaden i dessa två fall var att dessa valpar var så pass stora att de kunde äta och bajsa själva, vilket gjorde att de inte upptog en persons hela tid och dessutom hade de turen att vara födda till små, söta, fluffiga rastyper som är lätta att hitta hem åt.
Den lilla gathunden Noel, som jag berättat om tidigare, har förvisso tyvärr inte - trots att han är en liten fluffig typ - ännu fått ett permanent hem. Han åkte till slut till Tyskland efter operation och rehabilitering på Haven. Det gick ganska länge innan jag hörde något om honom och jag är ledsen att säga att det jag fick höra inte var så uppmuntrande. Han satt då fortfarande kvar på det tyska hundhemmet han skickades till. Det känns så himla trist när man vet hur jobbigt hela hans liv har varit innan, men så här är det ju överallt. Det finns för många hundar som behöver ett tryggt hem men för få människor som kan ge dem en chans. Detta oavsett land, vi har ju många sorgliga hundhistorier här i Sverige också. Däremot har Noel åtminstone större chans att få ett hem i Tyskland än i Grekland. Jag hoppas bara att han inte behöver vänta mycket längre. Åtminstone är han, som sagt, en liten, ung, söt hund. De som blir kvar på Haven länge (ofta tills de dör) är de fula, äldre, större hundarna. Eller de som haft oturen att bli födda till ett "farligt" utseende.

Hundar med farligt utseende adopteras sällan. Hundar med kamphundsutseende är inte välkomna i Tyskland, så denna dumpade hund kommer att vara kvar på the Haven.

Lilla Vingelpelle har kroniska nervryckningar, förmodligen till följd av förgiftning. Han har inte
ont men kommer inte att kunna få ett riktigt hem.


Jag har just nu 2 hundar som mitt hjärta ömmar stort för som jag önskar att jag kan hitta lugna, trygga hem åt. De är båda gamla och jag tycker de förtjänar en lugn ålderdom, speciellt då de båda troligen haft hårda liv. Den ena, Strofi, har avklippta öron och svans och är väldigt strykrädd. Den andra, Hamish, hade ett så brutet framben när han hittades att det var tvunget att amputeras men har i övrigt inga "hang ups". Dessutom är de båda ganska "fula", vilket ytterligare ligger dem i fatet när det handlar om att hitta hem åt dem. Det enda de skulle behöva är ett hem där de kan få god mat, lite uppmärksamhet och ligga och slöa i en trädgård. Att det ska vara så jäkla omöjligt!
Jag tror ju inte jag kan få dem till Sverige då det här verkar som om bara "perfekta" hundar tillåts få leva och inte tittas med skeptiska ögon på.

Och STORT TACK till er alla som hjälper oss här nere att hjälpa dessa djur genom att ge gåvor av olika slag. Utan hjälp från utlandet skulle tyvärr djuren här vara ganska chanslösa. Era gåvor kommer till maximal nytta och tyvärr så hinner man inte skriva och berätta om allt som händer och alla som får hjälp. Men det beror på att det är ett så otroligt tryck på djurhemmet, det är hela tiden så många små liv som behöver tas omhand.
Så snälla! Glöm inte bort oss här nere!

Tack för ordet!

/ Nicole

Nicole med en av sina "patienter". Tikvalpen hittades på en refug med ett brutet ben.
Efter veterinärbesök fick hon på som konvalescent hemma hos Nicole, för att få lugn och ro.
<<<Tillbaka