Ett par veckor efter att Oscar dött ringde telefonen och det var ju inget ovanligt. Men det var ingen jag kände utan polisen! Man ville tala med mig angående en hund som jag misstänktes ha smugglat in i landet. Jag blev så förvånad att jag inte kom mig för att säga något alls. Trodde detta var avslutat i och med att Oscar dött. Men så var det alltså inte.
Det visade sig att tjejen med schäfervalpen blivit så arg över att hennes hund blivit smittad så hon hade skvallrat en massa med veterinären. Hon hade ju gått till samma veterinär som jag. Tjejen hade av nån anledning misstänkt att det var nåt skumt med Oscar. Jag hade varit utomlands och så plötsligt dykt upp med en liten valp! Efter detta med valpsjukan hade hon blivit misstänksam och det blev veterinären också. Oscar hade tydligen haft en del ohyra och sådana fästingar som inte borde finnas i Sverige. Det ihop med schäfertjejens berättelse hade gjort att veterinären anmält mig till polisen. Eftersom veterinären misstänkte att valpen var insmugglad så hade han skickats på obduktion och de hade upptäckt att han hade en parasit i kroppen som knappast kunde komma från Sverige.

När polisen började fråga mig om detta så orkade jag bara inte mer. Skulle denna mardröm aldrig ta slut? Var det inte nog att Oscar dött ifrån mig? Skulle jag nu pinas med en massa förhör också? Helt enkelt så erkände jag vad jag gjort, det är inte så lätt att komma på smarta svar på alla frågor. Inte då man måste ljuga ihop svaren!

Det blev så småningom rättegång. Dels om varusmuggling, att jag smugglat in Oscar. Dels om att jag skulle betala schäfervalpens veterinärkostnader. Det kom jag inte heller undan och den räkningen var på 4.000 kronor.
Domen fick jag i förra veckan. Dagsböter för varusmuggling. Tack vare min låga inkomst blev beloppet inte så stort, 3.000 kronor, men ack så kännbart för en student. Det värsta med domen är nog ändå att den finns kvar som en prick i mina papper. Då jag pluggat färdigt har jag tänkt söka jobb på bank, men kanske går inte det nu? Jag vet inte riktigt. Som dömd brottsling kanske man inte har så lätt att få jobb.

Och så betala till schäfertjejen, sammanlagt 6.000 kronor, för hon hade haft advokatkostnad också. Fy farao, vad saker kostar, och så sa de ändå att jag kommit lindrigt undan, hennes kostnader hade kunnat vara mycket större.

Självklart kunde jag inte hosta upp alla dessa pengar direkt men som tur var har jag inga betalningsanmärkningar så jag kunde ta ett FINAX-lån till skyhög ränta. Det var det enda lån jag kunde få och det kommer att ta flera år innan allt är betalt, om jag inte vinner på lotto!

Mia, min äldsta och bästa kompis, är inte min kompis längre. Redan på Kreta bestämde vi ju att jag som skulle ha Oscar skulle ta på mig allt. Det kändes så rätt då och visst skulle det vara onödigt att vi båda skulle åka dit. Mia skulle ändå hjälpa till att betala eventuella böter. Vi trodde ju inte att jag skulle åka dit, så vi funderade väl inte på hur mycket allt skulle kunna kosta eller på att vi skulle kunna bli ovänner. Nu började Mia plötsligt prata om att jag klantat mig som på nåt sätt avslöjat för schäfertjejen att Oscar inte var svensk! Och att jag som hade Oscar hemma hos mig borde ha sett att jag skulle gå till veterinären tidigare, då hade han kanske klarat sig. Så hade vi ältat och grälat och till slut sagt sådana hemska saker till varandra och blivit så bittra ovänner att det inte gick att reparera. Fruktansvärt dåligt samvete har vi båda och då vill man gärna skylla på någon annan. Det slutade med att hon inte alls ville betala hälften av kostnaderna så nu står jag här med allt! Och har dessutom mistat min bästa kompis!

Mycket trassel och kostnader har det blivit av denna idiotiska dumhet som vi gjort. Det värsta är ändå samvetet, det kommer jag aldrig undan. Jag har tagit död på en oskyldig hund! En hund som jag älskade och som haft många lyckliga år framför sig om inte vi varit så urbota dumma och kaxiga och inte minst snåla.

<<<Tillbaka

© CHANS - Charity for Animals Society