Vi kom överens om att jag måste åka till veterinären men under inga som helst omständigheter avslöja var min hund kom ifrån. Läkare har ju tystnadsplikt så det måste väl veterinärer också ha? Men det var dumt att riskera att säga för mycket.

Redan samma kväll blev Oscar sämre så jag åkte ut till djursjukhuset. Vi fick vänta ganska länge och jag tyckte riktigt att jag kände hur Oscar blev tröttare och mattare för varje minut.

Äntligen var det då vår tur.
Veterinären undersökte Oscar ordentligt och tittade noga i ögonen som nu var ordentligt röda. Hon tog en tops och skrapade på insidan av ögonlocket och sa att det var för provtagning. Det måste ha varit ordentligt obehagligt för Oscar men han brydde sig inte så mycket nu, han hade feber som jag misstänkt. Jag fick frågor om Oscar var vaccinerad och hur gammal han var och sådant. Som vi bestämt så sa jag att jag fått hunden av en bekant och inte visste så mycket, kanske var han inte vaccinerad..... Det kändes hemskt obehagligt att bluffa, men vad skulle jag gjort?

Veterinären sa till slut att hon befarade valpsjuka men kunde inte ge definitivt besked förrän imorgon, då provet var färdigt. Oscar skulle stanna på kliniken och det var rätt skönt, han var så dålig att jag inte visste riktigt hur jag skulle vårda honom. Jag vågade inte fråga om någon prognos utan skulle ringa imorgon efter klockan 10 och få besked.

Nu var jag ordentligt orolig. Jag hade väntat mig att få medicin och sedan åka hem, inte att jag skulle få lämna Oscar. Valpsjuka! Det trodde jag var en utdöd sjukdom. Alla valpar vaccinerades väl så var skulle smitta komma ifrån? Kanske var det annorlunda på Kreta, men vi hade inte träffat några hundar som verkat sjuka. Så dumma var vi ju inte att vi skulle låtit Oscar hälsa på någon sjuk hund. Många hundar hade han lekt med, men ingen hade i alla fall sett sjuk ut.

Jag kände ett enormt behov av att prata med någon. Mia var inte hemma så till slut ringde jag mamma. Jag berättade för första gången att jag skaffat en valp. Sa att det var en tjej som jag träffade på Gärdet ibland vars tik tjuvparats och nu fått valpar. Mamma var väl inte helt förtjust, nu skulle jag bli bunden och inte kunna jobba så mycket och skulle inte Wilma bli ledsen och svartsjuk, jag var ju ändå hennes lillmatte? Då jag talade om att hunden blivit sjuk och var på djursjukhuset tyckte hon synd om mig men oroade sig också för kostnaden, men jag hade väl hunnit försäkra hunden? Nej, det hade jag ju inte ens tänkt på. Fast så dyrt kunde det väl inte bli? Jag sa inget om den befarade valpsjukan men nu hade jag fått både sjukdom och kostnader att oroa mig för.

Det blev en hemsk natt då tiden sniglade sig fram och jag knappt sov en blund.
Klockan 10.05 ringde jag och fick beskedet att det var valpsjuka och att jag skulle komma dit så fort jag kunde. Det fanns saker att diskutera! Förmodligen var Oscar så dålig att de ville diskutera avlivning.

Oscar låg med dropp då jag kom till djursjukhuset. Veterinären var mycket allvarlig och jag fick svara på en massa frågor för att de skulle kunna utreda varifrån smittan kom och om Oscar kunde ha smittat någon annan. Jag hade inget annat val än att säga att jag inte visste var hunden kom ifrån eller vad tjejen jag fått honom av hette. Det syntes att veterinären tyckte jag var helkonstig och hon trodde väl knappast på vad jag sa, men vad skulle hon göra. Tortyr är ju inte tillåtet längre så ingen skulle kunna tvinga mig att säga sanningen.

Det enda jag inte ljög om var att vi träffat schäfervalpen, så den tjejen fick snabbt ta in sin hund på kontroll. (Han hade smittats men de lyckades behandla honom så sjukdomen bröt inte ut. Tack och lov för det! Tjejen blev sur för att jag inte haft min hund vaccinerad, men hon fick ju lite skylla sig själv också som låtit sin hund leka med Oscar! Jag tyckte i alla fall att det var hennes fel också! Och det sa jag till henne!)

Trots medicin och dropp klarade inte veterinärerna livet på Oscar och efter ett par dagar dog han. Han var alldeles för svag och jag fick höra att om jag kommit tidigare så hade han haft en chans, men i sitt försvagade tillstånd hade han inte tillgodogjort sig behandlingen.

Räkningen från djursjukhuset vill jag inte tänka på ens. Den var på över 7.000 kronor och hade inte mamma varit med mig och betalat så vet jag inte vad som hänt. Nu måste jag betala tillbaka till henne, men det går inte till kronofogden i alla fall.

Det är ju inte klokt att det ska kosta så mycket trots att hunden dör. Men det gjorde det och jag har bittert ångrat hela den här historien. Oscars lilla kropp hade också skickats på obduktion och det fick jag också betala, tusenlappar där också.Tänk om vi inte varit så dumma att vi smugglat in Oscar. Tänk om vi följt de råd vi faktiskt fick, och lämnat in honom på djurhemmet! Då hade han levt och kunnat komma hit senare. Men dumma och snåla hade vi varit och det hade tagit livet av en liten hund som aldrig gjort något ont, bara haft oturen att träffa på två dumme schwede!