-Ja, välkomna hem då! sa den manlige tullaren och så vinkade de förbi oss.

-Tack! sa vi och försökte att inte se alltför lyckliga och lättade ut medan vi skyndade oss ut.

Vi försökte se allvarliga ut ända tills vi lämnat ankomsthallen men sen då vi kommit ut i den friska och kyliga höstluften, kände vi att vi kunde slappna av. Vi kramade om varandra och skrattade och pratade i munnen på varandra. För en utomstående måste det ha sett konstigt ut, vi som kommit ut tillsammans, men alla runt oss hade fullt upp med sitt så ingen reagerade. Ta fram Oscar vågade vi inte, han fick sova i bagen hela vägen med flygbussen in till stan. Inne på T-centralen vågade vi öppna väskan. Ett par små pepparkornsögon mötte mina då jag kikade ned. För säkerhets skull gick vi ut en sväng på parkeringen vid Vasagatan, han var säkert kissnödig, men han stod bara och tittade och gjorde inga behov alls.

Så ned i tunnelbanan, första sträckan åkte vi tillsammans och det var svårt att skiljas åt då jag skulle stiga av. Nu var vi så vana vid att vara tillsammans och vi hade så mycket att prata om, men Mia skulle jobba redan nästa dag så hon måste hem. Jag var ledig ett par dagar till och hade tänkt ringa ICA och fråga om jobb, det fick jag strunta i nu. Det var så mycket att planera och Oscar skulle vänja in sig med att bo hos mig. Rumsrenhet hade inte varit något problem nere på Kreta då vi haft honom under uppsikt hela tiden och mest varit ute. Nu skulle han få lära sig att klara sig ensam hemma också.

Redan på Kreta hade vi diskuterat hur vi skulle introducera Oscar bland familj och vänner och kommit fram till att det bästa var att aldrig, aldrig tala om för någon att han kom från Kreta. Jag skulle hålla honom gömd de första dagarna och sedan säga att jag fått honom från en ytlig bekant vars hund fått valpar av misstag. Ingen skulle väl forska så mycket i det och ingen skulle få veta att han var insmugglad, det vore det värsta som kunde hända. Mamma och pappa skulle bli vansinniga om de fick veta. Trots att man är myndig så är man ju beroende av små lån och bidrag från föräldrarna då och då och jag ville inte riskera att de på allvar skulle bli sura på mig. Hade jag inte fått låna pengar av dem, hade det inte blivit någon Kretasemester.
De första dagarna blev jobbiga för jag ville inte visa Oscar i området, utan varje gång han skulle rastas tog jag honom i bagen och åkte iväg några stationer med tunnelbanan innan han fick komma upp. Jag sköt också upp att träffa mina föräldrar, sa att jag skulle jobba och det var ingen som undrade över det.

Det var kall höst i Stockholm nu och Oscar hade helt klart blivit förkyld av miljöombytet. Inte så konstigt, han som aldrig upplevt annat än värme. Han hostade och verkade hängig och efter ett par dagar blev ögonen röda och började rinna. Vi hade fortfarande inte träffat mina föräldrar och Wilma, ville ju inte att hon skulle smittas av förkylningen men nu hade jag visat honom i området. Alla tyckte han var så gullig och ingen verkade undra över att jag hade skaffat hund. En tjej några portar bort som haft en äldre schäfer som dött i somras, hade nu en ny liten valp och han och Oscar verkade gilla varandra. Trots att Oscar var förkyld så lekte han en del, men väldigt trött var han sen då vi kom hem.

Jag hade också börjat åka ut på universitetet igen. Föreläsningarna var alltid på tre timmar per dag så jag var inte borta länge. Oscar klarade sig bra, han kissade inte inne en enda gång, men han var ju så trött nu. Jag hade honom i sängen och höll honom varm med filtar, ändå så blev inte förkylningen bättre. Mia och jag diskuterade mycket hur jag skulle göra. Det kändes som om detta inte var något som skulle ge med sig. Kanske behövde han få penicillin eller nåt? Men vågade jag åka till veterinären med en insmugglad hund? Tänk om veterinären såg att det var en utländsk hund?