Men ingen har väl dött av lite förkylning!
Det vet man ju själv hur dålig man kan vara och så plötsligt blir man bättre. Vi fick hoppas på det bästa. Jag hade inte heller hunnit försäkra Oscar så egentligen hade jag inte råd med något veterinärbesök. En dag till skulle vi vänta och se, sedan bestämma hur vi skulle göra.

Nu blev Oscar snabbt svagare. Jag satt uppe hela natten och höll honom i famnen. Hans lilla kropp skakade och jag baddade den brännheta lilla nosen med en trasa som jag doppade i kallt vatten. Till slut var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig en stund, så jag la mig i sängen med Oscar i famnen. Bara en liten stund skulle jag sova.....

Jag vaknade med ett ryck! Först kom jag inte riktigt ihåg var jag var och varför jag låg i sängen med kläderna på och lampan tänd. Och alldeles tyst var det. Vad var det som hänt? Då kom jag på vad som hänt. Förändringen som gjort att jag vaknat med ett ryck var att det var knäpp tyst. Ingen stötig andhämtning hördes längre, inget litet snorande läte, och den lilla kroppen i min famn var inte så feberhet längre. Den hade redan börjat att kallna. Oscar var död nu. Det var ingen tvekan om det. Ändå skakade jag honom och försökte väcka honom till liv igen, men det gick inte. Han var verkligen död.

Chockad låg jag kvar i sängen och smekte den lilla kroppen. Hans silkesmjuka öron och den fina lite för långa svansen, den kolsvarta lilla nosen som varit så het för någon timme sedan. Det tog ett tag att inse att döden var oåterkallelig, sen kom tårarna. Jag grät som jag aldrig gråtit förut. Tills ögonen var som värkande klumpar och hela huvudet dunkade.
Jag grät över denna lilla hund som aldrig fått en riktig chans här i livet, som totalt utlämnad åt oss dumma människor, dött i ett främmande land. Som jag faktiskt genom mitt dumma handlande tagit livet av.
Och vad jag grämde mig, har aldrig förut förstått hur fruktansvärt det är att gräma sig. Att veta att man själv gjort fel, att man själv orsakat något hemskt som man aldrig kan rätta till.

Varför, varför, varför hade vi inte lytt de råd vi fått?

Men nu hjälpte det ju inte att gräma sig. Det gick inte att få liv i Oscar igen, dummare än att jag insåg det är jag faktiskt inte även om jag betett mig som en idiot i allt annat!
Jag kunde inte ha kvar en död hund i lägenheten så länge, det kunde börja lukta illa. Inte ville jag kasta honom i sopnedkastet, man är väl ingen barbar heller! Klockan var redan 9 på morgonen nu så det var fullt med folk överallt, jag fick vänta till kvällen med att göra det jag måste. Hela dagen var jag inne, skolkade från en föreläsning och gick mest omkring i lägenheten och lät tårarna rinna och förbannade gång på gång min egen dumhet och tanklöshet.

Klockan blev 21 innan jag vågade mig ut. Jag hade ingen spade i lägenheten så klart så jag tog en stor gammal sked som jag hade, svepte in Oscars kropp i mitt finaste örngott och så tog jag hissen ner och gick ut. Jag hann bara till slutet av kvarteret då jag pinsamt nog nästan sprang på schäfertjejen runt hörnet. Hon hejade och verkade som hon tänkte stanna och snacka men jag skyndade vidare, kunde inte stå där med min döda hund i famnen och tårarna rinnande. Jag skyndade mig iväg till den lilla skogsdungen som jag bestämt skulle bli Oscars gravplats. Ingen följde efter mig som tur var och ingen syntes i närheten. På ett ställe som inte verkade så stenigt började jag gräva med skeden. Den hade känts så stor och rejäl där hemma, men nu tyckte jag inte att jag kom någon vart, ville ju ha en ordentligt djup grav så inte räven eller nån hund skulle hitta kroppen. Efter en timme kom jag på en stor sten och kunde inte nå djupare, det fick räcka så. Det var förskräckligt att lägga ner det lilla byltet i gropen. Och ännu värre att börja lägga över jord. Det var som att man bara ville slita upp honom ur graven igen och blåsa liv i honom..... Jag förstår dem som blir tokiga av att gå på begravning av någon kär person. Jag höll på att bli tokig av att begrava denna lilla hund som jag bara känt ett par veckor.

Innan jag var hemma igen var det midnatt och som tur var mötte jag ingen alls. Så var detta sorgliga och pinsamma kapitel i mitt liv slut.