Ett par veckor efter att Oscar dött ringde telefonen och det var ju inget ovanligt. Men det var ingen jag kände utan polisen! Man ville tala med mig angående en hund som jag misstänktes ha smugglat in i landet. Jag blev så förvånad att jag inte kom mig för att säga något alls. Trodde detta var avslutat i och med att Oscar dött. Men så var det alltså inte.
Det visade sig att schäfervalpen blivit sjuk ungefär samtidigt som Oscar hade dött. Tjejen hade gått till veterinären och han hade haft valpsjuka och inte gått att rädda. Veterinären hade frågat en massa om hur hunden kunde ha smittats och tjejen hade haft mage att säga att hon misstänkte mig! Och min hund! Hon hade tyckt att det var något skumt med att jag dök upp med en liten valp just efter semestern, en valp som jag inte kunde förklara var den kom ifrån. Sen då hennes hund fått en sjukdom så hade hon lagt ihop två och två.

Hon hade ringt polisen och de hade varit måttligt intresserade och sagt att det verkade inte finnas några bevis. Då hade hon till slut kommit på att hon mött mig med ett bylte ute en kväll och efter det hade de inte sett till min valp. Hon måste ha en pervers fantasi för hon hade klurat ut att jag kanske hade gått och grävt ner min döda hund. Sen hade hon och hennes kille gått med hans hund och letat runt ikring och då de hittat ett nygrävt ställe där dessutom killens hund var mycket intresserad så hade de helt enkelt grävt och hittat Oscar. Det är för läskigt, men de hade också skickat kroppen på obduktion hos en veterinär och fått fram både det ena och det andra. Jag blev så knäckt att jag inte förmådde neka, nu var det ändå kört.

När polisen började fråga mig om detta så orkade jag bara inte mer. Skulle denna mardröm aldrig ta slut? Var det inte nog att Oscar dött ifrån mig? Skulle jag nu pinas med en massa förhör också? Helt enkelt så erkände jag vad jag gjort, det är inte så lätt att komma på smarta svar på alla frågor. Inte då man måste ljuga ihop svaren! Nu hade de ju bevis också.

Det blev så småningom rättegång. Dels om varusmuggling, att jag smugglat in Oscar. Dels om att jag skulle betala för schäfervalpens veterinärkostnader och hans värde.
Domen fick jag i förra veckan. Dagsböter för varusmuggling. Tack vare min låga inkomst blev beloppet inte så stort, 3.000 kronor, men ack så kännbart för en student. Den stackars schäfervalpens kostnader kom jag inte heller undan och den räkningen var på 14.000 kronor. Obduktionen fick jag också betala, det kostade 2.000 kronor. Hon hade haft advokatkostnad också på 5.000 kronor. Fy farao, vad saker kostar, och så sa de ändå att jag kommit lindrigt undan, hennes kostnader hade kunnat vara mycket större. Det värsta med domen är nog ändå att den finns kvar som en prick i mina papper. Då jag pluggat färdigt har jag tänkt söka jobb på bank, men kanske går inte det nu? Jag vet inte riktigt. Som dömd brottsling kanske man inte har så lätt att få jobb.

Mia, min äldsta och bästa kompis, är inte min kompis längre. Redan på Kreta bestämde vi ju att jag som skulle ha Oscar skulle ta på mig allt ansvar. Det kändes så rätt då och visst skulle det vara onödigt att vi båda skulle åka dit. Mia skulle ändå hjälpa till att betala eventuella böter. Vi trodde ju inte att jag skulle åka dit, så vi funderade väl inte på hur mycket allt skulle kunna kosta eller på att vi skulle kunna bli ovänner. Nu började Mia plötsligt prata om att jag klantat mig som på nåt sätt avslöjat för schäfertjejen att Oscar inte var svensk! Och att jag som hade Oscar hemma hos mig borde ha sett att jag skulle gå till veterinären, då hade han kanske klarat sig. Så hade vi ältat och grälat och till slut sagt sådana hemska saker till varandra och blivit så bittra ovänner att det inte gick att reparera. Fruktansvärt dåligt samvete har vi båda och då vill man gärna skylla på någon annan. Det slutade med att hon inte alls ville betala hälften av kostnaderna så nu står jag här med allt! Och har dessutom mistat min bästa kompis!

Självklart kunde jag inte hosta upp alla dessa pengar direkt men som tur var har jag inga betalningsanmärkningar så jag kunde ta ett FINAX-lån till skyhög ränta. Det var det enda lån jag kunde få och det kommer att ta flera år innan allt är betalt, om jag inte vinner på lotto!

Mycket trassel och kostnader har det blivit av denna idiotiska dumhet som vi gjort. Det värsta är ändå samvetet, det kommer jag aldrig undan. Jag har tagit död på två helt oskyldiga hundar! En hund som jag älskade och som haft många lyckliga år framför sig om inte vi varit så urbota dumma och kaxiga och inte minst snåla. Och en annan hund som också skulle haft ett långt och lyckligt liv framför sig om det inte varit för våra dumheter.
Inte bara dumheter förresten utan rena olagligheter och brottsligheter hade vi gjort.

Sen har jag fått flytta också. Det gick bara inte att bo kvar i området, jag blev den mest hatade personen där efter att alla fått veta om hundarna som dött. Jag som trivdes så bra med min lägenhet var tvungen att byta för att komma därifrån. Det var inte helt lätt att fixa nåt snabbt så nu bor jag sämre, mindre och dyrare!