Allt detta hände för fem månader sedan.
Direkt vi kom hem från Kreta så ordnade vi med importlicens från jordbruksverket. Den kom redan efter två veckor, men bäst att vara ute i god tid. Sen bokade vi en resa, ingen sista minuten denna gång, vi ville ju inte riskera att inte komma iväg, så fort resorna startade i april skulle vi iväg. Vi såg också till att vi blev inbokade på ett hotell där vi fick ta in hund, för ett sånt hotell fanns faktiskt. Nu skulle vi inte behöva smussla.
Vi höll kontakt med Noah's Ark så gott det gick. Det var inte alltid helt lätt att komma fram på telefonerna.
Nervöst var det då fyra månader gått och blodprovet för test av antikroppar mot rabies skickats in till ett lab i Danmark. Det var bara vissa godkända lab som fick göra det testet så det kändes verkligen att här stod stora saker på spel. Det tog två veckor innan vi fick resultatet och tack och lov hade lille Oscar tillräckligt med skydd mot rabies. Han var alltså kvalificerad att få invandra till Sverige. Ytterligare vaccin krävdes och avmaskning men blodtestet var det som kunde gjort att vi inte fått hem honom hit.

Vi hade även följt de råd vi fått att testa honom mot några sjukdomar, nämligen erlichia canis, babesios, leishmaniosis och hjärtmask. Som tur var hade han inget av detta så vi slapp ta ställning till hur vi i så fall skulle gjort. Han kunde ändå fått komma till Sverige, men vilken hjälp hade han kunnat få här om han blivit sjuk och kanske inte veterinärerna vetat vad det var?

Redan första dagen på Kreta åkte vi in till Daskalloggiannis och kontoret. Som vanligt var där full rulle, men Silke kände igen oss och verkade översvallande glad att träffa just oss. Vi förstod senare att det inte alls var så säkert att turister som lämnat in en hund, skulle dyka upp och hämta den. Många försvann spårlöst utan att höra av sig. Kanske ångrade de sin impulsivitet under semestern och ville inte ha hunden. Men sådana var inte vi! Det här var årets stora grej och vi hade funderat och planerat hela vintern så inte skulle vi svika Oscar nu.

Vi ville genast åka ut till hundgården och hämta vår Oscar men Silke sa att det var ingen idé att vi försökte hitta dit själv. Vi kunde komma tillbaka om två timmar så kanske vi kunde få skjuts med någon dit.

Så vi gick iväg, strövade ner till hamnen och hann få i oss två stora glassar var medan vi väntade. Att tiden kan gå så sakta på en semester! I hamnen fanns en hel del hundar som strövade omkring och verkade hemlösa. Vi köpte ett par burkar mat och försökte dela rättvist och hela tiden tänkte vi på att om inte vi hade varit, så kunde Oscar varit en av dem. Kanske inte just här men olycklig, lusig och medfaren någon annanstans. Fast förmodligen skulle han ha blivit överkörd av en bil!

Precis efter två timmar stod vi utanför kontoret igen. Nu fick vi skjuts av Gundi som också jobbade på Noah's Ark. Hon var glad och trevlig, tyska, men talade bra engelska så vi kunde få svar på en hel del av de frågor vi hade. Hon berättade att Oscar klarat sig bra i sin lilla flock, han var varken för kaxig eller för mesig. Han hade också mått bra hela tiden och inte vållat några särskilda problem.
En bra bit var det att åka, sista biten genom en skog där det var odlingar av olika slag. Plötsligt stannade bilen med ett ryck och vi befann oss utanför en grind med en massa hundar innanför. Alla hoppade och skällde och det var med stor möda vi tog oss in utan att någon av dem tog sig ut!
Där var flera olika små hägn också och plötsligt lutade sig Gundi över ett nät och lyfte upp en sprattlande lurvig liten kropp. Plötsligt hade jag Oscar i famnen och det går inte att beskriva vilken underbar känsla det var! Säkert som att ha fått barn ungefär! Vi kände nätt och jämnt igen honom. Så fasligt stor hade han inte blivit, som en cocker spaniel ungefär, men nu var han mer en vuxen hund. Om han kände igen oss eller ej har jag ingen aning om men han var överlycklig över att vara utvald, att vara den som man ägnade sig åt. Vi hade köpt ett nytt större halsband och ett koppel som vi satte på honom och sedan var det bara att gå. Kändes lite konstigt men Gundi sa att vi kunde göra det bara vi höll kontakten och kom till veterinären för avmaskning och pappersskrivning som vi kommit överens om. Och det är klart att vi gjorde det!

Veckan på Kreta blev underbar, vi hade Oscar med oss överallt. Nu var han ingen straydog längre, han var en hund med ägare och fint halsband, en hund som någon brydde sig om. En påkostad hund på semester med sina två mattar. Kanske är man romantisk men vi kände båda att han förstod skillnaden och insåg sitt värde. På hotellet gullade personalen med honom och gav honom matrester och det var ju snällt. Men lite bittert var det att se hur de schasade iväg några beniga, smutsiga hundar som försökte tigga mat. Det märktes verkligen att det var en klass-skillnad mellan att som hund ha ägare eller ej. Egentligen var det nog för att fjäska för oss gäster som de gullade med Oscar, kändes det som.

Resan gick jättebra, Oscar fick lugnande medel och sov nog hela tiden, han var så yrvaken då vi kom till Arlanda och skulle ta ut honom för koll av microchip. Det tog en lång stund utan att tullaren hittade hans nummer så vi hann bli riktigt ängsliga men så visade det sig att han glömt slå på avläsningsapparaten! Sen pep det till direkt och numret stämde med papprena så nu var Oscar lagligen invandrad till Sverige, med all rätt att vara här.

Han har nu bekantat sig med mina föräldrars golden retriver, Wilma, och Mias föräldrars tax, Max, och alla kommer bra överens och verkar inte bry sig om att de kommer från olika länder. De förstår varandra så bra ändå.

Visst älskar vi alla hundar, men det är något alldeles speciellt med Oscar. Det känns som om han varje dag är tacksam för sitt liv, han tar inget för givet. Och visst är det en speciell känsla att veta att vi med all säkerhet räddat hans liv, att vi rott iland detta projekt att flytta en liten vovve från Kreta till Sverige.

Slutet gott! Allting gott!